Her – en löjlig idé som är ett lidande att se

Att placera Her i en tradition av samhällskritisk science fiction är till en början märkligt. Dystopiska framtidsvisioner brukar utspela sig i marknadsekonomins sista spillror. I bästa fall kommentarer till hur vårdslösa vi är med ekonomiska klyftor, flyktingströmmar och autonoma företag i vår tid.

Her, som utspelar sig i ett Los Angeles i en nära framtid, placerar oss i en värld där ingenting ”dåligt” har hänt. Gatorna är städade, människorna friska och välskräddade. LA är som ett enda stort Silicon Valley där alla är vita och verkar jobba med att utveckla appar. Och alla har på sig oformlig fleece och yllebyxor med hög midja. Folk pratar om att prioritera sin ”egentid” och ”äta sin frukt men göra juice av sina grönsaker”.

Demokratin har alltså inte ersatts av nyfascistisk diktatur, istället lever människorna som fångar i Ikea-katalogen. Ensamma och olyckliga men bekväma, och hanterar sin isolering med buddhistisk acceptans snarare än upplopp.

Kalkerar andra pojkmän

Det tar en stund att vänja sig men snart blir Her en obehagligt trovärdig dystopi. En framtid där kroppen inte längre har en funktion, annat än som transportör för hjärnan. Det verkar kanske lite opraktiskt att hela tiden röststyra sin smartphone. Jag tänker åtminstone inte be den ”spela en melankolisk låt” om jag vet att folk står bredvid mig i en hiss. Men visst, jag kan svälja det. Särskilt nu när ”techies” som Mark Zuckerberg ersatt yuppies på platsen som samvetslösa samhällsförstörare. Tekniken i Her ligger nära den som utvecklas i Japan, där unga människor slutat ha sex och outsourcat sina behov till pornografi, sällskapsklubbar och bordeller med knulldockor.

Theodor (Joaquim Phoenix) är en perfekt kalkering av de senaste tio årens mesiga pojkmän från Garden State och 500 days of summer. En självhatande före detta skribent för L.A. Weekly, som numera knegar på för ”Beautifulhandwrittengreetingcards.com”, där han författar små banala kärleksbrev åt andra människor.

”Lidande att se på”

”Ibland känns det som att jag känt allt jag någonsin kommer känna”, säger Theodor apatiskt, men jag har faktiskt rätt svårt att tycka synd om honom. Han kanske är nedbruten av ett tidigare förhållande, men han gnälliga attityd verkar vara medfödd. Hans förhållande med sitt superintelligenta operativsystem (Scarlett Johanson) har rätt svårt att beröra mer än att rynka mitt ögonbryn.

Jag älskar Spike Jonze, och det är förmodligen därför jag jobbade så hårt med att hitta metaforer och ursäkter. Till slut går det inte riktigt att komma ifrån det: Idén är löjlig.

Phoenix och Johanson spelar ett lika frustrerande självupptaget par som alla andra i de senaste årens kärleksindies ­(Liberal arts kan vara skapelsens krona). Kanske är det en del av poängen Jonze vill trumma fram, att någonting mänskligt håller på att gå förlorat i vår tid, och det behövs en skrattspegel från framtiden för att berätta det för oss. Det är i så fall hedervärt. Tyvärr är det också ett lidande att titta på.

Kristoffer Viita