Om det finns något radikalt i Josefin de Gregorios nya roman ”Försvinnandet” – en bok som verkligen kämpar med att vara så lite radikal som möjligt – är det följande: det är ett verk som säger nej till att världen finns.
Vi får följa Hedvig på hennes väg från flicka till kvinna. Hon är en bokmal, ensam och ganska bekväm i det. Passar in i den icke-namngivna småstaden hon växer upp i gör hon knappast, men vad spelar det för roll? Hon ska få MVG i alla ämnen och sedan sticka till ett icke-namngivet prestigefyllt universitet.
Drivkraften är dels en idealiserad föreställning om bildning (som är genomgående i hela boken), dels en luthersk kärlek för självdisciplin. I en av romanens mest talande passager berättar huvudkaraktären om hur hon i de tidiga tonåren funderar på att svälta sig själv, men sedan äcklas över ytligheten när hon ser sina anorektiska klasskompisar stå och spegla sig. Det är anden som ska drillas, inte kroppen.
Men handlingen spelar mindre roll. Det här är först och främst en roman som finns till för sin form
Allt, eller i alla fall en hel del, förändras när Hedvig träffar Hanna, en tjej som hon egentligen borde ogilla, som hänger med de coola i rökrutan och som alla killar är kära i. Men den nya kompisen har också något annat – något som aldrig riktigt uttrycks – som gör att Hedvig dras till henne. De blir bästa kompisar, även om Hanna fortsätter att umgås med sina andra vänner parallellt. Allt kommer dock att kompliceras, först lite när Hedvig börjar träffa Hannas storebror bakom ryggen på henne, sedan mycket när Hanna spårlöst försvinner.
Men handlingen spelar mindre roll. Det här är först och främst en roman som finns till för sin form. Den hade kunnat utspela sig var som helst, när som helst och kunnat berätta om vilka personer som helst, vilket också är anledningen till att i princip all information om tid, plats och sammanhang är frånvarande.
Det viktiga är orden och att de är utmejslade med samma precision som hos en japansk sushimästare. Och det ska sägas, med detta lyckas de Gregorio mycket bra. Det här är en vacker bok, vars stramhet och fokus på det som inte sägs för tankarna till Saties pianostycken. När jag läser förflyttas jag till en plats som är djupt melankolisk utan att vara sentimental, rik på bilder utan att vara beskrivande.
Men när jag lägger ner boken och lämnar de Gregorios opiatiska värld är det inte utan att jag känner ett visst äckel.
Över en månad av etnisk rensning, söndersprängda barn och israeliska politiker som öppet propagerar för folkmord, innan dess ett vidrigt terrordåd.
Barbariet har återigen vunnit, och i ljuset av detta faktum blir det tystlåtna utrop för l’art pour l’art som till stor del är ”Försvinnandet” en smula provocerande – speciellt när det kommer tillsammans med en blåögd fetischisering av den västerländska bildningstradition som inte kunnat göra något för att stoppa att vi befinner oss där vi befinner oss.
Är det barbariskt att skriva dikt efter Gaza? Måste vi lägga skönheten åt sidan och skrika upp till kamp i allt vi gör? Nej, jag propagerar inte för en återgång till 70-talets didaktiska kultursyn eller att Ken Loach-filmer är den enda konst som borde få existera. Självklart kan det finnas värde även i det icke-explicit politiska (och det politiska behöver inte, gör rentav bäst i att inte, vara didaktiskt). Jag inser så klart också att den här boken skrevs långt innan bomberna började falla.
Sin litteratursyn är de Gregorio långtifrån ensam om i det litterära Sverige, inte heller tendensen att kombinera den med en kärlek för allt som har med döda vita män att göra
Men de Gregorios totala avfärdande av världen har ingenting med dagspolitik att göra, och framför allt är det inte apolitiskt. Det är ett ideologiskt ställningstagande som säger att litteraturen och konsten är, eller i alla fall borde vara, avskärmad från den materiella verkligheten. Det kan man förstås tycka, men att säga det är samma sak som att säga att konsten gör bäst i att blunda. Och att blunda är samma sak som att tyst godkänna.
Sin litteratursyn är de Gregorio långtifrån ensam om i det litterära Sverige, inte heller tendensen att kombinera den med en kärlek för allt som har med döda vita män att göra. Lydia Sandgrens ”Samlade verk” är ett exempel från de senaste åren, Therese Bohmans ”Andromeda” ett annat.
I dessa romaner finns dock fortfarande världen (i form av förlagsbranschen i Göteborg respektive Stockholm). De Gregorio har valt att helt avskärma sig. Detta gör hennes verk till ett utmärkt stycke eskapism, men det gör det också reaktionärt.
