53-åriga Han Kang är den första författaren från Sydkorea som får Nobelpriset i litteratur. Och en av de yngre i prisets historia. 

Han Kang är bland annat känd för romanen "Levande och döda" (2014)  översättning av Eva Johansson, och fick sitt stora internationella genombrott med "Vegetarianen" som gavs ut på svenska 2016, även den i översättning av Eva Johansson. 

"Vegetarianen” vann Bookerpriset och sattes upp som pjäs på Dramaten 2023.

Hon har även givit ut poesi, noveller, essäer och barnböcker.

Enligt Svenska Akademiens motivering får hon priset för sin ”intensiva poetiska prosa, som konfronterar historiens trauman och blottlägger människans sårbarhet”.

Konfrontationen med historien handlar främst om hennes senaste roman, som skulle bli kontroversiell i hemlandet.  ”작별하지 않는다” (Jag tar inte farväl, 2024) skildrar 1940-talets mord på misstänkta kommunister, ett ämne som länge varit tabu i det konservativa Sydkorea. 

Boken utspelas i skuggan av en massaker som ägde rum i slutet av 1940-talet på ön Jeju, där tiotusentals människor arkebuserades, barn och gamla, misstänkta för att vara kollaboratörer. 

När Dagens ETC intervjuade henne i mars 2024 sade Han Kang att händelserna fortfarande är ett öppet sår för många sydkoreaner. Så pass många människor ligger begravda i massgravar runt om i landet att de flesta aldrig kommer att identifieras: 

– Inte en enda person har dömts för sin delaktighet i massakrerna, sade hon till Dagens ETC.

Det var också en roman som var plågsam att skriva för henne själv.

– När jag skrev ”Levande och döda” så led jag själv av en massa mardrömmar. Det fortsatte även ett tag efter att boken publicerats. Jag kände enormt mycket smärta när jag skrev den och många läsare har sagt till mig att de delat min smärta. Så på något sätt tog smärtan rollen som ett slags bro mellan dem och mig.

Men trots att romanen är smärtsam och brutal så ville hon att den i sin kärna skulle vara en historia om kärlek. 

– Det finns två versioner av den här boken, den koreanska innehåller bilder och när jag beskrev boken för konstnären som gjorde bilderna sa jag att den handlar om människor som tänder ett ljus under havet. Så trots att den här boken behandlar en massaker ville jag att den på samma gång skulle handla om den stunden då människor tänder ett ljus tillsammans.