Denna dramatiserade biografi om Freddie Mercury utspelar sig under Queens tidiga år – start och slut i filmen är den episka spelningen på Wembley under Live Aid 1985.
Den givna ”make or break”-grejen i en film om en rocksångare är såklart att hitta någon som kan vara trovärdig rollen – och hur filmskaparna tar sig an det musikaliska.
Rollsättningen, signerad Susie Figgis, är i stort sett perfekt. Brian May och John Deacon spelas båda av kusligt porträttlika skådespelare (Gwilym Lee respektive Joseph Mazzello) och Rami Malek, mest känd från ”Mr Robot”, är magnifik som Freddie Mercury. Maneren, den talade rösten, scenpersonligheten – han fångar alltihop.
Det ryktas i branschen om en Oscarsnominering på ingång – välförtjänt i så fall. Och Mercurys tänder (käkbenen hade Malek redan) och de övrigas dubbelgångarpoäng ska maskörerna och perukmakarna ha en eloge för. När eftertexterna börjar rulla och bilder på de riktiga bandmedlemmarna slås jag av hur på pricken de lyckats efterlikna dem.
När det gäller det musikaliska har filmmakarna och den ljud- och musikansvarige John Warhurst hittat den perfekta mixen: stora delar av Mercurys sång är hämtad från gamla livespelningar (som från Live Aid) och studiotagningar samt hittills osläppt material. Sedan har Mercury-imitatören Marc Martel kompletterat med ny sång utifrån scener som Rami Malek har spelat in. Det är oerhört effektivt och ett smart sätt att hålla uppe sångkvaliteten, som annars lätt kunde ha raserat hela filmens trovärdighet.
En rolig detalj är också att de nyfilmade livescenerna kompas av tusentals fans som fått sjunga in ”Bohemian Rhapsody” hemma på kammaren. Sedan har John Warhurst klippt ihop dem till en trovärdig Wembleypublik.
Manus och regi är varken nyskapande eller utmanande – inte så konstigt eftersom både Roger Taylor och Brian May varit tajt knutna till produktionen. I stället ser vi en klassisk hjältehistoria om ett missförstått band som vågar tro på sig själva (trots skivbolagets protester) och blir superpoppis varpå de börjar bråka om det konstnärliga.
Det mest vågade filmskaparna gör är att laborera med kronologin. I filmen får Mercury sitt hiv-besked före Live Aid, vilket såklart laddar den spelningen med ännu mer känslor. I den officiella historieskrivningen blir Mercury diagnosticerad först två år senare.
Och apropå Live Aid så avslutas filmen med i stort sett hela det gigget.
20 minuter konsertfilm i stället för ett borttynande i aids. Det är smart – och ett värdigt slut för bandet som förlorade sin anförare.
Filmen kritiserades redan innan den var släppt, men inte av hängivna fans utan av hbtq- och hiv/aids-rörelserna. De menade att trailern tonade ner både Mercurys sexualitet och hans hiv-status.
Nu när filmen möter sin publik är dock både bisexualiteten och den dödliga sjukdomen med – men i bakgrunden, precis som de var i sångarens liv. Mercury erkände aldrig öppet att han var bisexuell och först dagen innan sin död offentliggjorde han att han hade aids. Och han är fortfarande en ikon för både hbtq-folk och fula ankungar. Det behöver inte filmen skriva på någons näsa.
Att Freddie Mercury inte var ett helgon – filmen har även kritiserats för ett alltför putsat porträtt av honom – framgår gång på gång. Han styr och ställer, han kommer sent, han drar när saker inte passar honom, han utnyttjar folk för sin egen vinnings skull. Men filmmakarna fokuserar, precis som Mercury gjorde ända in i döden, på den musik som vunnit hjärtat hos miljontals människor världen över. Och det gör de rätt i.
”Bohemian Rhapsody” är habil underhållning och en fest för fansen. Gott så.
