Josefin Persdotter höll på med konst och hade ställt ut på julmarknaden i Nordstan förut. Teckningar som kombinerade tankar från sociologin med lustiga tanter berörde det mesta från shopping till dildos och hår under armarna.
– Jag pushade mig själv och tyckte att jag gick ganska långt. Folk verkade reagera bra. Jag diskriminerade ingen form av kvinnlig erfarenhet, säger Josefin Persdotter och ler.
Men så 2006 tog hon med sig sina tampongörhängen. Små vita lertamponger med blodröd ände och ett blågrönt snöre.
– Det blev fullkomligt ramaskri. Det var fullt med folk som ville titta och det var skitkul. Men folk började säga negativa saker också. Det går förbi så många original och dem får man höra sanningen från. Att ”hur kan du med”?
Vilda protester
Efter några timmar blev hon tvungen att börja sälja tampongörhängena under disk. Uppståndelsen blev för mycket för det slöjdande kollektivet.
– De vilda protesterna var från original, alkoholister eller lite galna. Det starkaste minnet av nejsägarna var en kvinna i kanske 65-årsåldern. Hon skrek och spottade. Hon var arg. Hon sa att det inte var konst och fler saker som jag har förträngt.
Men alla var inte emot. När en gammal kvinna närmade sig trodde Josefin att hon skulle få mer mothugg.
– Hon var äldre, en riktigt skakig gammal tant. Hon tog tag i mig och sa ungefär ”Flicka lilla! Du får aldrig sluta göra det här. Det här kunde man aldrig göra när jag var ung, du får aldrig sluta göra det här”.
Masteruppsats om mens
Upplevelsen blev startskottet till något större. I dag har Josefin Persdotter skrivit en masteruppsats i sociologi på ämnet menstruation och arbetar ideellt flera dagar i veckan med mens. Hon har engagerat sig i det internationella forskarnätverket Society for Menstrual Cykle Research, startat Mensen – Forum för menstruation och fortsätter med konst och smycken.
Varför?
– Det viktigaste är att folk inte lider av att ha mens. Om man har mensvärk som man lider av, så gå till doktorn. Eller prata med dina kollegor eller bästa kompisar, hur mycket ont har ni? Man måste såklart inte prata med vänner, men man måste prata med någon. Om man lider en gång i månaden, eller mer, och tror att det är en del av att vara kvinna så är det liksom fel. Man måste försöka hitta sätt att lösa det, säger hon.
Även i feministiska tjejgrupper för unga har hon stött på patrull när hon velat prata om mens. Fått höra att de skulle prata om sådant som skulle stärka unga tjejer och inte tvärtom.
Varför mens är tabubelagt kan ha en lång rad förklaringar. Josefin Persdotter nämner den kristna uppdelningen mellan själen och den smutsiga kroppen, eller att det innebär att kvinnan för tillfället inte är fertil till exempel.
– Eller så är det för att det har med blod att göra. Helt oavsett var blodet kommer ifrån kan det vara förknippat med död och helvete, säger Josefin Persdotter.
”Helt enkelt business”
I dag finns det stora pengar att tjäna för mensskyddsföretagen.
– För dom är det helt enkelt business att vi tycker att det luktar illa och att det är farligt att det läcker, säger Josefin Persdotter men påpekar också att de gjort mycket bra för utbildning i ämnet.
Samtidigt har antalet företag som jobbar med alternativ såsom menskoppar vuxit dramatiskt det senaste decenniet. En produkt som är billigare i längden, inte behöver bytas oftare än med några års mellanrum och som är bättre för slemhinnorna.
– Den uttorkande funktionen som tampongen har får jättekonkreta effekter. Det är meningen att det ska vara ganska mjukt och mysigt och slemmigt i fittan, det är ju inte bara mensblodet som sugs upp, säger Josefin Persdotter.
RFSU är det närmsta en bra organisation hon hittat för att brett kunna nå ut med kunskap, men en klockren plattform saknas för att nå en mer avslappnad attityd.
– Jag fattar att jag är jättekonstig. Det är inte många som ägnar så mycket tid åt att tänka på mens som jag gör. Men jag måste ändå säga att det är bara löjligt. Mens är en väldigt normal företeelse och biologisk funktion. Det är en avgörande del av vårt reproduktiva system och en orsak till att vi finns över huvud taget.
Hanna Strömbom
