Ofärdsland - livet längs arbetslinjen
Författare: Kent Werne
Förlag: Bokförlaget Atlas
Det är ett gediget bokslut över åtta år med alliansen som Kent Werne gör i sin bok Ofärdsland. För den som följt politisk debatt och journalistik är det kanske inga direkta nyheter. Men det är klargörande att se eländet i ett stort sammanhang.
Werne utgår från individuella reportageintervjuer, the human angle, individer som genom arbetslöshet eller sjukdom kommit i närkontakt med söndertrasade trygghetssystem. Människor som tvingas söka jobb som inte finns, och som tvingas förlita sig på det så kallade civilsamhället, släkt och vänner, för att över huvud taget överleva.
Men Werne vidgar också – förtjänstfullt pedagogiskt – perspektiven genom idéhistorieskrivning tillbaka till 1980-talets genomslag för nyliberal ideologi och till 1990-talskrisen. Werne pekar inte bara på konsekvenserna för utförsäkrade och avskedade, han beskriver också konsekvenserna för de myndigheter på statlig och kommunal nivå som satts att administrera nedmonteringen av tryggheten.
Försäkringskassans ras i förtroendestatistiken, till exempel. Arbetsförmedlarnas situation efter att de fått ta över Försäkringskassans uppgifter. Eller situationen inom socialförvaltningen, där kommunala budgetar och arbetsorganisering enligt New Public Management tillsammans med en tystnads- eller ja-sägarkultur gentemot socialnämndsledamöter leder till tragedier för människor, inte minst barn, med akuta hjälpbehov.
Arbetslinjen skapar ett mentalt klimat, som hämtar legitimering i samtida psykologi. När en jobbcoach säger att ”man kan med små steg öva sig på att utveckla någon egenskap och bli en ny person” är det förstås ett eko av kognitiv beteendeterapi, något som numera erbjuds till och med svårt sjuka psykospatienter. Jobbsökande blir till Idol-liknande event, där auditionens principer gäller, inte noga övervägd granskning av sanna kvalifikationer och kompentenser. Detta leder i sin tur till ett vinnare-förlorare-tänkande, där utsatta skuldbelägger sig själva för sin situation, vilket ytterligare ökar ekonomisk och psykisk stress.
Den kulturella förändringen har sitt ursprung i nationalekonomin. Statens abdikation från ansvaret för medborgare som av någon anledning drabbas av problem och kriser liknar en företagsekonomisk princip, externalisering av kostnader (”lägg det på kunden”). Den liberala ideologins klockartro på att människor är lata och hellre vill vara sjuka och arbetslösa än arbeta, att de behöver övervakning och ”incitament”, eldar på egenansvarstänkandet.
Egentligen är det samma princip bakom lagen om offentlig upphandling, där underentreprenörers underentreprenörer kan göras ansvariga för kollapsen i infrastrukturen (tågen!), medan statlig myndighet svär sig fri. Den svenska staten har ju för övrigt abdikerat inte bara från socialförsäkringssystemen, utan också från sådant som i traditionell liberalkonservatism, nattväktarstaten, ansetts vara nödvändiga offentliga åtaganden, som militären, räddningstjänsten, civilförsvaret och rättsystemet.
Just den neoklassiska nationalekonomins teser om jämnvikt-arbetslöshet (NAIRU), om inflationsbekämpning och om utbudslinje i fråga om sysselsättning är något av en röd tråd genom hela Wernes skildring. Han inhämtar förstås synpunkter från keynesianska motsägare, men borrar framför allt in i det doktrinära testuggeri som neoklassiker ägnat sig åt sedan 1980-talet. Teser som enklast kan sammanfattas som att utbudet av arbetskraft måste höjas med hjälp av nedskärningar av löner, a-kassa, sjukförsäkring, pensioner och försörjningsstöd. Frigöra arbetskraft, inte skapa sysselsättning.
Verkligt intressant blir Wernes bevisföring när han konstaterar att slutmålet inte alls är full sysselsättning, eller ens inflationsbekämpning. Den slutgiltiga lösningen är en låglönemarknad, inte bara av servicejobb, utan över hela arbetslinjen (utom för de självutnämnda eliterna förstås).
Globaliseringskritikerna får till slut rätt, när bangladeshiska lönenivåer och arbetsvillkor gäller överallt, eftersom en enögd och människofientlig fokusering på utbudet leder till att det alltid finns någon någonstans som kan bjuda under dig i konkurrensen om ett jobb.
När nu deflationsspöket helt följdriktigt går genom Europa, och likviditetsfällorna slår igen med en smäll, blir hela teoribildningen utsatt för en hård prövning. Hur kan ökad lönespridning, stram budgetdisciplin, hårda villkor för sjuka och arbetslösa, samt egenansvarsprincip vid allt från privata olyckor till naturkatastrofer motiveras när tillväxten i alla fall inte ökar? När industrialismens rationaliseringsideal inte längre leder till en effektivare resursanvändning? När konstgjord andning i form av ”quantitative easing” och andra penningtryckande centralbanksåtgärder inte leder till något annat än att ett antal finansinstitut och hedgefonder berikar sig ytterligare?
Att en ytterligt liten och totalt improduktiv global elit ackumulerar kapital bortom all sans och vett, medan löntagare – även de som har jobb – får vända ut och in på plånboken i slutet av månaden och gå till banken och låna till den konsumtion som anses vara det som ska få hjulen att snurra. Ett radikalt nationalekonomiskt paradigmskifte borde stå för dörren. Men med kännedom om hur den mänskliga dårskapen fungerar lär det väl inte inträffa så snart.
Den för det mesta lågmälde och saklige Kent Werne undviker i det längsta apokalyptiska profetior. Men nog borde det snart vara dags att ändra på den borgerliga filosofi som säger att om verkligheten inte stämmer överens med kartan, så rita om verkligheten.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
