– Minnet av folkmordet i Dersim 1938 ligger som en skugga över oss alla. Men det är samtidigt något man inte har pratat om. Jag växte upp med några flyktminnen som ständigt återberättades, om hur mormor och morfar försökte återfinna varandra efter flykten och hur min farfar tog sin pappas hand när de flydde. Men det var som sagor, där vi barn skonades från de värsta detaljerna, säger hon.

Stark rädsla

I bokens första kapitel beskriver Helin Sahin hur hon försöker få sin mamma att berätta. Det är en laddad scen där mamman, som sedan länge levt i trygghet i Sverige, knappt förmår sig att uttala vissa saker.

– Det var rädslan jag ville beskriva. Hur den finns kvar och är så stark än idag, säger hon.

Helin Sahin och hennes systrar levde länge i tron att de var turkar. Trakten som familjen kommer från är en region i de östra delarna av Turkiet som tidigare hette Dersim. I och med den turkiska tvångsassimileringen av folket ändrades namnet till Tunceli.

Helin Sahin var själv i tioårsåldern och fortfarande bosatt i Dersim när hennes storasyster tog henne och en syster till åt sidan för att berätta något.

– Hon sade att det vi skulle få veta var något vi inte fick säga till någon. Hon sade sedan att vi inte var turkar, utan kurder. Jag visste inte ens vad en kurd var, men förstod att det måste vara något farligt, säger hon.

Det Helin Sahin fick veta då var inte hela sanningen. Hon och hennes familj hör till kirmandjer, ett folk som har levt i skydd av bergen i Dersim. De har ett eget språk och är inte, som kurderna, muslimer utan aletiviter.

– Skillnaden mellan kurdiska och vårt språk kirmandjiki, som vi också kallar zone ma som betyder vårt språk, är som den mellan svenska och tyska. Det är enstaka ord vi kan känna igen, men vi kan inte förstå varandras språk, säger Helin Sahin.

Folkmord och flykt

Kirmandjerna sågs som upproriska av den turkiska statsmakten. Efter en tids försök till hård tvångsassimilering verkställde den turkiska militären 1938 ett folkmord på aleviterna, där de som inte dödades försökte ta till flykten.

Helin Sahin kom till Sverige med sin familj när hon var tolv år, och de bosatte sig i Uppsala. Trots att de hade lämnat landet som förföljde dem var det först som vuxen som Helin Sahin började bli medveten om vad som faktiskt hände hennes folk. Tidigare hade hon levt i en värld där människor visserligen pratade mycket politik, men där hela sanningen aldrig lades på bordet.

– Jag tyckte alltid att det var jobbigt när folk frågade var jag kom ifrån, för jag visste att det skulle ta en halvtimme att förklara, säger hon.

Bokprojektet startade med att bokförlaget Natur & Kultur bad henne skriva en faktabok om Turkiet. Helin Sahin började på något som växte till en mer personlig berättelse än vad som först var tänkt.

Förbjudna samtal

I arbetet med boken har hon läst det hon kunde komma över i form av andra böcker, rapporter och reseberättelser. Hon har också, utan resultat, sökt efter de privata brev hon vet att hon än en gång i tiden läste.

I boken beskriver hon de kirmandjiska kvinnorna som bokstavligt talat städar livet ur sig. En del del har fått fallskador i samband med städningen. Andra har förgiftat sig med starka rengöringsmedel. Eller fått dåliga knän. Det är viktigt att ha det rent och fint. Extra mycket städas det när man måste utplåna spåren efter inkräktare och förövare. Ibland städas det så noga att även de personliga minnena i form av brev försvinner.När hotet mot familjen växer får familjens bostad också fungera som en plats för förbjudna samtal och böcker. Där är det hennes mamma som får allt att fungera.

– Hon mättar allas munnar när orden lämnat dem, skriver Helin Sahin.

Plågsam research

Den dagen då de främmande männen kommer för att beslagta familjens ägodelar blir också den dag hennes mamma för första gången visar sitt ansikte och talar direkt med sin svärfar.

– Vi hör mammas röst på ett sätt vi inte har hört den förut. Den dagen blir den sista då mamma gömmer sitt ansikte, och sin röst, för farfar, berättar hon.

För Helin Sahin har arbetet med att söka fakta till boken varit plågsamt.

– Det var mycket som hände, med spädbarn som låg under döda kroppar i dagar innan de hittades och andra hemskheter. Jag har gråtit mycket och ibland fått gåshud när jag har läst och skrivit. Det har tagit mig två år att få ihop boken, och ibland har jag försökte skriva snabbare, för att slippa ifrån, säger hon.

Till det som kännetecknar kirmandjerna är deras tro, där de ser människan som sin egen Gud och tillber naturen. Den trosuppfattningen är också den del av kulturen som Helin Sahin fått med sig i livet.

– Det är den starkaste delen i mig. När jag är i Dersim kan jag göra som andra där, och be till de bergskedjor som ses som heliga, för utan naturen kan människan inte överleva, säger hon.

Helin Sahin om…

... hennes mammas avslöjande om att den egentliga orsaken till Turkiets president Atatürks död var en infektion efter han blivit träffad vid skottlossning med en grupp kirmandjer:

– Det är vad många av de äldre säger. Jag har undersökt fakta så långt det har gått och har kunnat få fram att han var i området vid den tidpunkt när det ska ha hänt. Men om det sedan gick till just så som det sägs vet jag inte. Statsarkiven för Dersim 38 är fortfarande hemligstämplade, men sanningen finns där.