När den banbrytande dokumentären ”The Celluloid Closet” hade premiär på historiska biografpalatset Castro Theatre i San Francisco 1996 var det första gången som hbtq-världens utveckling i Hollywoodfilm dissekerades med akademisk skärpa på vita duken. Att dokumentären var baserad på den filmvetenskapliga boken från 1981 med samma namn, bidrog till filmens ambitionsnivå. Och att premiären skedde i USA:s mesta gaystad San Francisco, i dess mesta gaystadsdel Castro, var symboliskt viktigt. Men även symtomatiskt för ett då ännu marginaliserat utrymme för hbtq-representation inom rörlig bild. Väldigt mycket har hänt sedan dess. Och förstås enormt mycket mer, sedan det oupplysta 1950-talet.
Det är där den för tv-mediet lika banbrytande Apple-dokumentärserien ”Visible: Out on Television” tar avstamp. Vi får se ordet ”homosexuell” myntas för första gången på tv, i skräckinjagande klipp från McCarthy-förhören – som sändes på kanalen ABC 1954, med hela amerikanska folket bänkat. Där kommunister främst stod i den juridiska skottgluggen, men även andra ”avvikande” grupper – som homosexuella – utsattes.
Inte bara fiktion
”Visible: Out on Television” har skapats av den homosexuelle dokumentärfilmaren Ryan White, tillsammans med bland andra den lesbiska komikern och skådespelaren Wanda Sykes (från ”Simma Lugnt, Larry!”), och homosexuelle skådespelaren Wilson Cruz (från ”My So-Called Life”, ”Star Trek: Discovery”).”The Celluloid Closet” har varit en stor inspiration för ”Visible”.
– Att berätta den historien förflyttat till tv innebar att vi inte bara kunde återge fiktiva berättelser, utan även tv-mediets skildring av den verkliga världen. Som i första avsnittet, säger Ryan White.
Använde tv för att avancera
”Visible” går kronologiskt igenom de definierande representationsskiftena. Det var inte förrän på 1970-talet som aningen positiva porträtt dök upp, dock fortfarande gravt stereotypa. Serien skildrar även hur hbtq-aktivister efter Stonewallupproret i New York 1969 hittade sätt att använda tv till sin fördel, som ett verktyg för förändring. Det gäller inte minst den San Francisco-baserade politikern Harvey Milk.
– Harvey Milk var definitivt en pionjär gällande att hitta kreativa vägar att använda sig av både tv och andra massmedier för att avancera som aktivist och politiker, säger Wilson Cruz.
Ett av avsnitten, ”The Epidemic”, har självförklarande titel – och skildrar hur HIV och AIDS initialt kom att innebära ett stort bakslag för hbtq-representation, där både sjukdomen och hbtq-karaktärer hamnade i skuggorna igen.
Under 1990-talet vände det och tv kom att bli forumet för att medvetandegöra allmänheten. Ett exempel är Ellen DeGeneres historiska komma-ut-scen i sin sitcom. Tilltaget fick först negativa karriärsmässiga konsekvenser för DeGeneres, som hon öppet och sårbart berättar i en av de många intervjuerna i ”Visible”. Ett starkt möte både för Ryan White och oss tittare.
– Jag förvånades över att hon sa ja till att berätta vad jag antog hon berättat så många gånger förr. Men när jag satt där ansikte mot ansikte med henne och hon väl gjorde det, insåg jag hur smärtsamt, men viktigt, det fortfarande är för henne att blicka tillbaka på det.
”Xena – fullkomligt lesbisk”
Vid ett annat intervjutillfälle med Ellen DeGeneres i ”Visible”, är hon försatt i vad White kallar kallar ”det lesbiska montaget”, där DeGeneres och medproducenten, komikern Wanda Sykes, humoristiskt växlar om att berätta om tv-karaktärer de under sin uppväxt trodde var lesbiska. Wanda Sykes ger även Dagens ETC prov på samma typ av återblick.
– Alltså, Xena Krigarprinsessan, så fullkomligt lesbisk. Mary Ann från Gilligan’s Island, tveklöst lesbisk. Alice från The Brady Bunch. Sabrina i Charlies Angels. Så totalt lesbisk.
Allvar och humor
”Visible” är en fascinerande resa som pendlar mellan djupaste allvar, frigörande tårar och humor, inte minst av Wanda Sykes burdusa slag. Och ingenstans väjer man för utvecklingens problematiska aspekter, med både milstolpar och sidospår i hbtq-representationens färd genom ruta och skärm. USA:s tv-industri runt millennieskiftet lyfte nivån enormt med serier som existentiella ”Six Feet Under” och hyllade krimdramat ”The Wire”, och har sedan dess inspirerat resten av värden med fler sofistikerade, subversiva och högkvalitativa skildringar av homo- och bisexuella, transpersoner, queera och andra sexualiteter och identiteter. Särskilt den kultförklarade karaktären Omar Little i ”The Wire” utgjorde ett paradigmskifte; entré gjorde den svårt komplicerade tv-bögen; en gangsterhård sexikon som brutalt men cool som en filbunke rånar langare i Baltimores slum.
Var står vi då idag, efter queerserier som ”Orange Is The New Black”, ”Transparent” och ”Pose”? Har vi nått kulmen? Blir det inte bättre än så här – även om det är bättre än någonsin förr?
– Att homosexuellas läggning idag ofta skildras som sekundär till deras liv i övrigt, att deras sexualitet inte är det definierande, det är ett stort framsteg. Men transkaraktärer är inte där än. Och hbtq-karaktärer är generellt ofta kortlivade i serier. Det finns ännu mycket att uträtta, säger Wilson Cruz.
