Mannen som knyckte på nacken såg ut att vara i min ålder. Han är uppvuxen i Bronx, driver ett eget företag och har en vacker fru, såg jag senare på hans Instagram. Tillsammans har de en liten dotter. Jag föreställer mig att det är han som försörjer dem och att den vackra frun tycker om det. Att de närmar sig den amerikanska drömmen, eller att de i alla fall ser den allt tydligare i horisonten, men att de för att nå ända fram känner att de behöver en ”stark ledare” och att de tror att en sådan ryms i Donald Trump men inte i Kamala Harris.

Varken mannen eller hans fru är vita, det är tydligt att deras familjer invandrat till USA och inte med en båt från England för 300 år sedan. Trots det är mannen rädd för invandrarna. Eller kanske inte rädd, och kanske inte för alla invandrare. Men han är bekymrad och upprörd över de illegala invandrarna, de som enligt honom ”väller in i Amerika just nu”, utan rätt papper, utan rätt bakgrund, utan rätt avsikter eller rätt ambitioner.

De flesta i mannens familj och umgängeskrets har inte gjort samma klassresa som han. Han beskrev, mer som ett konstaterande än en klagosång, att det är ”många i min närhet som kämpar och därför kommer rösta på Kamala”. Det var så han förklarade det, utan att lägga någon värdering i det. 

– För dem är demokraternas politik bättre, men jag lever inte det livet längre. Jag har brutit mig loss från den miljön och är på en helt annan plats nu

Att bryta sig loss från sin bakgrund, att inte bara göra det materiellt utan även värderingsmässigt till den grad att man röstar på en politiker som i princip motverkar ens familjs existensberättigande, kräver ett oerhört kallt sinne.

Ett sinne som Donald Trump inte bara symboliserar utan också uppmuntrar till. Trots den före detta och kommande presidentens bristande impulskontroll, hans lynnighet och ofta uppbrusade temperament, är han i grund och botten en kapitalist. En mycket skicklig sådan, enligt vissa. En totalt misslyckad och patetisk sådan, enligt andra. Men att Donald Trumps förhållningssätt till världen, både i hans roll som finansman och politiker, är girigt, själviskt och grundat i ett djupt förakt för svaghet, det går inte att förneka.

Han har uppmuntrat sina väljare att anamma samma människosyn och hans väljare har lyssnat till honom. Under min resa i USA pratade jag med många republikaner, och något som återkom när jag frågade varför de valt att rösta på Trump var att han, enligt dem, förstår vikten av att ”put America first”.

Som om USA var en resenär på ett flygplan som håller på att krascha, och att Donald Trump kommer se till att landets egen syrgasmask är på innan han börjar hjälpa andra.

Men vilka som räknas in i resenären USA är godtyckligt. Kommer mannen från Bronx med den vackra frun bli satt i första rummet? Vad händer med den republikanska väljaren Sandra, som jag träffade utanför Donald Trumps valmöte på Madison Square Garden, och som saknar både tänder och jobb? Kommer hon att prioriteras, nu när Donald Trump tar över på nytt? Kommer de som valt att inte rösta på honom också räknas in i det USA som ska bli satt på piedestal? Och vad gäller för de folkgrupper han verkar förakta men fortfarande delar medborgarskap med?

Min intuition säger att vi kommer närmare sanningen om vi byter ut alla Donald Trumps ”America” mot ”me”. Put me first. Keep me safe. Make me great again.

Mentorn äts upp av sin egen skola. Han har lärt sin elev att ingenting är omöjligt, inte ens att bita i den hand som föder en.

I filmen ”The apprentice” av Ali Abassi, som placeras i den tvivelaktiga men kittlande genren ”dokudrama”, skildras Donald Trumps första stapplande steg mot framgång. Det är 70-tal och New York präglas av ekonomisk kris, hög kriminalitet och nedgångna kvarter även på centrala Manhattan.

Men staden innehåller också exklusiva medlemsklubbar och på en av dem sitter en relativt ung man med relativt smalt midjemått och relativt välmående hårfäste och drömmar om att ta över världen. Han dricker inte. Han tycker inte om att förlora kontrollen och han vill behålla sitt fokus: han vill ta in varje ord han hör från sitt middagssällskap som består av den ökända juristen Roy Cohn.

Roy Cohn blir mentor till Donald Trump, en förebild och en fadersfigur och en helt avgörande förutsättning för det kommande Trump-imperiet. Roy Cohn lär Donald Trump att utpressa och att förneka. Han lär honom att aldrig erkänna en förlust. Han lär honom att sanningen är formbar. Han får Donald Trump att lita på sin egen förmåga, han uppmuntrar honom till maktfullkomlighet och, likt en sedelärande fabel eller gudomlig myt, blir det i slutändan Roy Cohn som kliver av scenen som förloraren. Mentorn äts upp av sin egen skola. Han har lärt sin elev att ingenting är omöjligt, inte ens att bita i den hand som föder en.

– Jag kommer beskydda kvinnorna, sa Donald Trump, klädd i orange reflexväst, på ett valmöte i Wisconsin ungefär samtidigt som jag var på Staten Island och pratade med mannen som knyckte på nacken. 

– Jag kommer beskydda dem oavsett om de vill det eller inte.

Jag tittar på klippet i min telefon många gånger. Som om den korta videosekvensen skulle rymma en kod det går att knäcka, som om Donald Trumps ansikte som lyser ikapp med västen han har på sig skulle kunna begripliggöra det obegripliga. 

– Finns det några kvinnor här som inte vill bli beskyddade av sin president, frågar han, var på publiken tystnar. När han frågar det motsatta, om det finns några kvinnor i publiken som vill bli beskyddade, får jublen mina hörlurar att spraka.

Kvinnorna rakar av sig håret och säger att de ska sterilisera sig. Att de ska förvandlas till könlösa och känslokalla soldater, till robotar som det inte går att komma åt.

På en annan del av internet ser jag ett klipp ljudsatt av skådespelerskan Julia Roberts. Klippet föreställer en blond, borgerlig småstadsmorsa i för tighta jeans och USA-keps  som går och röstar med sin uppenbart kontrollerande och Trump-stöttande man. Kvinnan väljer att rösta på Kamala Harris bakom ryggen på sin make. ”Det som händer i båset, stannar i båset”, säger en uppmuntrande Julia Roberts, medan morsan sätter på sitt ”I voted”-klistermärke och ler menande mot en annan kvinna som också verkar vänstrat på sin man.

Båda dessa klipp har fått hård kritik. De har anklagats för att förminska kvinnors agens. För att vara nedlåtande och måla upp kvinnan som passiv. Båda klippen representerar kvinnobilder jag tror få kvinnor vill identifiera sig med. Jag vill i alla fall inte vara en del av kvinnorna som drabbats av Stockholms-syndromet och nu omfamnar sin förövare. Men jag vill inte heller vara en del av de förtryckta småstadsmorsorna som får en smäll på käften om de står för att de röstar på Kamala Harris. Så vilka vägar finns kvar att gå?

Efter vinsten har den sydkoreanska 4B-rörelsen nått USA, vilket inte bara är en indikation på Sydkoreas allt mer framträdande roll som kulturell stormakt, utan också ett tecken på att amerikanska kvinnor kapitulerat. Att de gett upp, inte bara på politiken, utan på de mänskliga relationerna. Kvinnorna rakar av sig håret och säger att de ska sterilisera sig. Att de ska förvandlas till könlösa och känslokalla soldater, till robotar som det inte går att komma åt.

USA är just nu en skev spegelsal där ondskefulla argument skiftar färg. Jag hör från vänner som fortfarande står ut på X, eller som i alla fall gjorde det för någon vecka sedan, att progressiva demokrater fyller sina konton med uppmaningar om att beväpna sig, att de ifrågasätter valresultatet och antyder att det skulle varit riggat. De tipsar varandra om var man kan köpa vapen och delar bilder på en lycklig Kamala Harris med texten: ”Jag när jag tittar på alla Trump-stöttande latinos som gråter när deras släktingar blir deporterade”.

Samtidigt hör jag övertygade Trump-väljare som för fyra år sedan gjorde sig redo för att storma Kapitolium prata om vikten av att lita på den demokratiska processen.

Landet var på många sätt trasigt redan innan valet, vilket Google-sökningen ”Har Joe Biden hoppat av?”, som ökade i början av november och nådde sin peak på valdagen, indikerar. När befolkningen har den typen av bildningsluckor och konspirationsteorierna är så vilda och vedertagna, är det svårt att prata om folkvilja, åtminstone utifrån hur begreppet förstås i en svensk kontext.

Addera att Elon Musk, en blivande del av regeringen, utlovade miljonvinster för de registrerade väljare som skrev på hans namninsamling. Att han äger en av de mest använda plattformarna för informationsinhämtning. Att alla demokraternas vallöften lät torftiga och oinspirerade när de ställdes mot Donald Trumps sensationella vallögner. Att amerikaner generellt har betydligt mer misstro mot staten än svenskar. Att landets politiska system, den så kallade demokratin, är utformad på ett sätt som enligt många experter är djupt odemokratiskt. Addera krigen, naturkatastroferna och den ekonomiska krisen.Addera att folk mår piss och att de inte får någon hjälp.

Någonstans där känns valresultatet plötsligt logiskt och som något vi i Sverige borde förhålla oss relativt ödmjukt till. Även Donald Trump är ett barn av sin tid, fostrad i ett land där man förväntas vara sin egen lyckas smed. Där social utsatthet tolkas som ett individuellt svagt val och därför som något man bör förakta.

När mannen på Staten Island säger att han brutit sig loss från sin bakgrund och nu är på en plats där det gynnar honom att rösta på Trump, även om den rösten är på bekostnad av hans familj, gör han precis det den amerikanska drömmen uppmuntrar honom att göra.

Av alla missvisande citat, klyschiga formuleringar och bombastiska slogans som skapats i det allt mer u-landsliknande USA, kanske Ice-T:s refräng från 1999 bäst sammanfattar hur vi borde resonera: 

”Don’t hate the player, hate the game”.