– Det blir längre och längre tid mellan varje platta. Vi var lite lost efter förra skivan. Men vi började i alla fall skriva nytt och hade ett gäng låtar. Men kände att, det här var ju inte alls bra. Det var mycket sämre än allt innan, så vi började successivt att slänga dem. Och då tog det tre år till efter det, säger Adam Bolméus.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Vad var det som skavde med de låtarna?

– Ingenting, det var väl det som var problemet. Nej, det kändes inte så bra bara, säger Adam.

– Känslan att avsluta en låt som båda vet är rätt medioker och sedan försöka övertyga varandra om att det är bra, är jävligt deppigt, fortsätter Martin Elisson.

De många åren till trots så har de hela tiden fortsatt att arbeta med nya låtar. Ett Sisyfosarbete, som Martin beskriver det, att ständigt rulla den där stenen uppåt. Men så mycket konserter eller andra livstecken till publiken har det inte blivit.

– Nej. Det har varit någon ströspelning så där bara. Då har det i och för sig känts jävligt bra, som en urladdning. Men så kände man det och tog sen en paus på tre år istället, säger Martin.

– Jag kan komma i perioder när det känns som att jag lever i slow motion. Om det är en låt så kan jag säga till Adam att: jag vet inte, den här bryggan kanske inte är så bra? Sen tar det beslutet tre månader att bara tänka på. Man flyter runt som i någon sorts tjock sirap, fortsätter han.

Både Martin Elisson och Adam Bolméus har ju såklart ett annat liv parallellt, men som inte är till beskådan på en scen.

– Jag har haft annat jobb i tio år, och familj. Men sedan försöker jag skriva musik varje dag ändå, för att jag tycker om det, säger Adam.

De har gjort några stapplande försök att göra bandet och musiken till en lite mer uppstyrd sysselsättning. Men det har inte fallit så väl ut. I ett års tid hade de en lokal som skulle fungera både för rep och som kontor. De inredde den och gjorde i ordning, men syntes sen inte i den en enda gång. Men för att anknyta till namnet på nya skivan. Dog Hästpojken en stund på riktigt där under de här tysta åren?

– Nej. Men man ville väl kanske det ibland. Men på tal om vanligt liv bredvid. Jag vet väl inte riktigt vad det innebär. Jag har väl, fram till för kanske två år sedan, levt ett sånt där deppigt singelliv. När man är på krogen bara för att man inte vet något annat. Det blir väldigt torftigt och ganska ovärdigt kan jag tycka. Men antingen kunde man sitta själv och se på tv, eller så kunde man gå ner till någon krog med kompisar. Och så satt man där och blev skitfull.

Vad är skillnaden idag då?

– Det är att jag träffat en tjej som jag är kär i. Jag vill se mig själv lite genom hennes ögon, på ett positivt sätt. Jag har väl träffat folk förr med, även om det mest varit korta grejer, men ... det låter helt hemskt, jag har väl kanske inte respekterat personerna tillräckligt mycket för att känna att de ska ha något infl ytande över mitt liv, säger Martin.

– Ditt nya liv kommer väl först på nästa skiva då den här har tagit fem år och du har varit tillsammans med Charlotte i två år nu, säger Adam.

– Ja, nästa skiva. Den kommer att bli riktigt jävla tråkig, skrattar Martin. Ett korn av allvar finns det kanske också bakom skrattet.

Adam menar att Hästpojken hela tiden förknippats mycket med dekadens, rumlande och hela den biten. Måhända på grund av första genombrottslåten, ”Shane MacGowan” som behandlade rumlandet och ramlandet.

– Och då blir det så mycket, oj, någon har fått ett jobb, eller familj, och då ska man tycka att vi har tappat det vi hade, menar Adam.

– Fast jag har aldrig tyckt om det som uppfattas som ”rock ’n’ roll-liv”. Jag vet inte ens vad det ska innebära. Jag tror mer att när jag är 65, då har jag kommit i kapp och kan leva det liv jag skulle vilja leva, säger Martin.

Tiden har sprungit ännu längre sedan den självbetitlade ”Bad Cash Quartet” kom ut. Det är nästan på dagen 20 år sedan. Många hade tänkt det som rimligt att prata om sin livsresa, hur mycket de har utvecklats sedan dess. Men Martin Elisson väljer ett annat spår.

– För egen del, det är väl väldigt individuellt, så är jag nog inte så jätteannorlunda. Det är väl några år där, där man konserverat sig själv på något sätt. Sen har man ju gjort vissa felval och hade kunnat utvecklats lite mer som människa än vad jag gjort, säger Martin.

– Det är ju viktigt för mig med musik, och böcker. När man lever själv, vilket jag gjort större delen av mitt liv, så försöker man hitta någon mening ändå. Fastän man inte har familj eller barn. Och det har nog varit min tillfl ykt. Jag har alltid tyckt om ungefär samma typ av musik och litteratur och letat efter samma typ av känsla. På det sättet har jag nog konserverat mig själv och min känsla för vad jag tycker är bra. Det sägs att det man hittar där under vissa år när man utvecklas stannar kvar. Sedan gillar man bara olika varianter av det.

– Ja, det tror jag mycket på. Samma grej med klädstil. Första gången man blir bekräftad, första gången en tjej tittar på en, de kläderna har man sedan resten av livet, säger Martin. Tid som går innebär som bekant även att ens ålder bli högre. Men det är oklart vilken effekt det har på hästpojkar.

– När vi startade i Bad Cash så kommer jag ihåg att vi pratade om Soundtrack of our lives, att de liksom var 30 år och höll på med det här. Min överklassbild av att vara 30 år var att ha sitt hus, och så växer det liksom ut någon tredelad kostym på en. Jag förstod inte att det var ett jävla arbete att få allt det där. Så jag sitter väl fortfarande och väntar på att min kostym ska växa ut, säger Martin.

Adam kom förvisso med i Bad Cash Quartet ett år efter debuten. Men likt Lennon-McCartney eller Jones-Strummer har de sedan dess parallellkört musikskapandet.

– Vi har ju bara en leadsångare i Martin, så det kanske inte riktigt är samma sak. Men rollerna är nog lika på det sätt att vi bestämmer lika mycket. Martin gör texterna, vi gör musiken tillsammans men jag kanske arrangerar lite mer, säger Adam.

– Du är nog lite mer intresserad av det. Arrangemang och produktion. En stor del av studiotiden består i att Adam och producenten talar om typ basgångar. Det har säkert kostat 50 000 spänn, säger Martin.

Vad gör du då? Zoomar ut?

– Jag ligger mest i soffan. Försöker komma med lite instick med trött blick då och då. Vad har alla timmars tal om basgångar resulterat i då. Vad kan ni säga om ”Hästpojken är död”?

– Vi har diskuterat den så mycket fram tills den var färdig, så nu vill man kanske helst inte säga så mycket mer. Man får lyssna i stället. Det är skitsvårt att förklara vad man ska förvänta sig, menar Adam.

– Enkelt sagt så tycker jag den är lite popigare än tidigare skivor, säger Martin. Det som gör det så svårt att prata om är att det bara blir massa efterhandskonstruktioner. Men det man kanske kan se är att vi har gjort rätt många plattor där det svajat och vinglat och vi har lutat oss tillbaka lite på det här ”vi är kanske inte världens bästa musiker, men vi har ett jävla uttryck”. Då kanske man vill testa något annat en gång. Göra det så tight som möjligt. Så clean sång som möjligt. Förlorar man hela sitt uttryck då? Ja, det gjorde man, haha. Fast, nej, jag tycker ju faktiskt inte att vi har gjort det.