Jonas Hassen Khemiris 720-sidiga mastodontroman, hans första på fem år, är ett ovanligt undantag. Trots att jag läste ut den så sent som i går i syfte att –som du kanske redan har noterat – skriva om den.
Med tanke på bokens densitet och omfång har ”Systrarna” blott förärats två hundöron, en understrykning, kanske två, och en ynka kommentar längst ner på en sida, sisådär hundrasextio sidor in, om mellanförskap.
”Systrarna” är en så smooth ride, litterär jazzfunk, att det redan efter några få inledande kapitel känns oartigt att avbryta den ekvilibristiskt friktionsfria konstruktionen och bara låta den fortsätta fylla rummet och ens medvetande med sin ganska perfekta groove, ett flow som avbryts av nyanserade bassolon och ett fåtal populistiska tonartshöjningar.
De tre systrarna som ger romanen dess titel – Anastacia, Evelyn och Ina – är ett fiktivt barndomsminne som författaren inte kan släppa. Närheten till dem skänker honom ett sammanhang, trots att de knappt är medvetna om hans existens. Han är, som mest, något från utkanten av ett bleknat fotografi från mycket länge sedan, från ett annat liv.
Bokens Jonas bestämmer sig för att skriva en roman om dem. Till slut möter han den vackra mellansystern Evelyn i existentiell New York-exil dit han, precis som i verkliga livet, har flyttat med sin familj med intentionen att - tack vare ett stipendium – skriva boken han gör sig till en del av.
Under den gångna sensommaren har den svenska litteraturens självupptagenhet och jag-fixering ältats i våra inhemska kulturspalter.
Jonas Hassen Khemiri demonstrerar med ”Systrarna” hur missriktad debattens centralfråga har varit. Med några få – men, i ärlighetens namn, ganska fina – övertramp i sentimentalitet använder Khemiri sitt författar-jag med en philip rothsk sensibilitet och suddar utmanande och meta-underhållande ut alla gränser mellan fiktion och biografi.
Jag är totalt ointresserad av var den eventuella sanningshalten börjar och slutar. ”Systrarna” blir snabbt för fängslande för att man som läsare skulle bry sig om att ens formulera sådana frågor.
När jag beskriver romanen som en smooth ride så är det medvetet formulerat på engelska. Systrarna, trots att de inte har några skäl till det, talar helst engelska med varandra. Romanens allra första mening inleds på engelska och övergår halvvägs i svenska.
Författarens egen dröm om att en vacker dag kunna vakna upp i USA, helst i New York, och betrakta det som sitt hem, färgar stora delar av berättelsen, både dess autentiskt självbiografiska partier som systrarnas vedermödor.
”Systrarna” kastar sig mellan olika språk, kulturer, traditioner och förväntningar. Jonas pappas tunisiskt politiska jargong vars ränder aldrig går ur. Labyrintartade släktskapsförhållanden. En flickvän är ”alldeles för svensk”. Allt utgör pusselbitar i kampen för att hitta sitt sammanhang; ett hem i det bara aningen främmande land man är född i.
”… vi såg ut som om vi hörde hemma någon annanstans, och från den här stunden ville vi vara någon annanstans, i alla fall jag, jag vill fortfarande vara någon annanstans, oavsett var jag befinner mig finns det en dröm om att hitta en annan plats, där jag kan passa in bättre, ett annat land, en annan stad, en annan bok…”
Så lika mycket som ”Systrarna” behandlar tidens obarmhärtiga gång, livets grymma oförmåga att vänta på att vi ska hinna i kapp, är det en roman om mellanförskap. Eller, rättare sagt, det är en roman som utspelar sig i mellanförskapsmiljö. Det är själva spelplanen som aldrig går att lämna.
”Systrarna” är en alldeles strålande läsupplevelse
Som andra generations-flykting själv framstår romanfigurernas varierande strategier – i vissa fall medvetna, i andra ej, för detta märkliga tillstånd av kronisk hem- och rotlöshet, känslan av att aldrig riktigt tillhöra, aldrig hitta sitt egentliga sammanhang – som berättelsens själva nyckel. Och, utan att det påverkar en läsning utan den erfarenheten, styr det varje beslut och händelse som drabbar romanens ymnigt sprakande och ständigt växande persongalleri.
”Systrarna” är en alldeles strålande läsupplevelse. Både en kärleksförklaring till romankonstens gränslösa möjligheter i sig som till skrivandets absoluta nödvändighet i den livslånga jakten på att finna sig själv.
