Om inte barnen kommer till böckerna – då får böckerna komma till barnen. Hasse Hedman har kört bokbuss i 20 år.
Dan Hellemar
Bokbussen kommer från Krokom, svänger av vägen mot Rödön, över bron över Indalsälven, sedan höger in vid de små, gamla ladorna innan Dvärsätts skola. Det är Hasse Hedman som kör, med sig har han bibliotekarien Johanna Vestfält. Bokbussen finns för dem som inte kan ta sig till ett bibliotek och den kan också kompensera för skolbibliotek. När bussdörren bak öppnas ser man rakt in till böckerna, det är lite som ett magiskt skåp. En pedagog, Inga-Lill, kommer över parkeringen med en liten grupp barn. Hon frågar dem:
– Vad ska ni låna böcker om?
En pojke ropar:
– Skoter!
En annan fyller på:
– Katter!
Johanna står inne i bussen och bjuder in dem:
– Men hej, ska ni inte komma in? Vad roligt att ni kommer hit. Har ni varit i en bokbuss?
Några har, några har inte.
– Vi ska hjälpa er att hitta böcker som ni tycker om.
Bokbussen är relativt ny. Den har en värmeväxlare nu, den förra var kall på vintern. Och den gamla var mörk, nu har man bra indirekt belysning i taket. Längst bak i bussen finns en hörnsoffa med ett litet, runt fönster ut. En trappa leder upp till soffan, förutom bokhyllorna finns här lådor att dra ut. Det är klart att ett sånt här bibliotek blir som ett pussel med de fasta hyllorna längs väggarna.
– Sen har vi en hemlig låda. Under er där ni sitter. En står det bilderböcker på. Och så lånar ni böckerna där framme.
Pedagogen Inga-Lill fyller i:
– Precis som jag ritade på tavlan.
Sen börjar de leta.
Krokom är en stor kommun. Det finns ett huvudbibliotek, fyra biblioteksfilialer och en bokbuss som täcker resten. Schemat för bussen löper över fyra A4-sidor.
Valsjöbyns skola har sexton elever, i Gunnarvattnet kommer en låntagare med största sannolikhet att låna en deckare. En del kommer för att prata, andra vill ha sin stund för sig själva. Bokbussen är en social infrastruktur.
Hasse har kört bussen i tjugo år, men det är inte som att han bara är busschaufför, böcker var något nytt för honom när han började men nu kan han böcker.
Man känner låntagarna på turerna, så man plockar med det man tror att de kan tycka om, plus sådant som man vill visa och berätta om.
Så går en månad, dörrar öppnas och stängs för elever och folk i byarna, utanför affären eller vid bygdegården och sedan börjar det om igen.
Vill du fortsätta läsa?
Bli prenumerant på ETC nyhetsmagasin!
Om du redan är det
loggar du in här
.