I somras såg jag om filmatiseringen av Utvandrarna. Alfredsons rollprestation som Jonas Petter är en av de bästa där.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Som Lindeman blev Hasse Alfredson den förste ståuppkomikern i Sverige, långt innan begreppet ens fanns på svenska. När jag var mycket ung läste jag romanen ”En ond man”, om fabrikören John Höglund (ett kapitel ur den blev den gripande filmen ”Den enfaldige mördaren”) och ägde ett exemplar av både Svea Hunds limerickar och den pyttelilla trädgårdsklassikern ”En liten bok om att bränna kvistar, gräs, löv och annat avfall i ett litet hörn av trädgården”. Och när jag i vuxen ålder skulle få min dotter att somna sjöng jag för henne ”Sov lilla Totte”.

I begynnelsen var Hasse och Tage – så kan nog många av oss som var barn på sextiotalet tänka. Man hörde sina föräldrar skratta åt något på radion eller i TV och snart skrattade man själv.

Jag hör nu att Hasse Alfredson kallas ”folkhemsikon”, men jag menar nog att det var Tage som var den egentlige folkhemsikonen. Tidigt tyckte jag mig uppfatta också något annat hos Alfredson: han var mindre av socialdemokrat och mer av en anarkist ur borgerligheten.

Medan Tage kändes som en vänstersosse, så kändes Hasse i så fall snarare som en anarkososse. Jag minns olika intervjuer han gav under kampanjen mot kärnkraft om det slags samhälle han önskade sig. Det som trädde fram var konturerna av ett småskaligt samhälle.

Jag tror att det var modellerat av dels ett svunnet småstadsideal från hans uppväxt i en borgerlig familj i Helsingborg. Hans TV-serie ”Kvartetten som sprängdes” från 1973 byggde på Birger Sjöbergs småstadsskildring. Men hans idé om det goda samhället vilade också på direkt anarkistiska tankegångar.

Självklart tog han ställning mot euron, detta mastodont- och centraliseringsprojekt, och gjorde det dessutom med argumentet att ”small is beutiful”. Givetvis visste han att han då citerade en av efterkrigstidens viktigaste radikala ekonomer, E.F. Schumacher.

Det finns en rysk litteraturvetare som heter Michail Bachtin. Han skrev en epokgörande studie som heter ”Rabelais och skrattets historia”: det mångtusenåriga karnevaliska och folkliga skratt som vänder upp och ner på samhällshierarkierna tog sig där in i världslitteraturen. I en svensk version av den boken skulle Hans Alfredson självklart ha varit med.

Skrattsalvorna han framkallade var antiauktoritära.