– När vi började hålla på med kvinnohistoria som det hette då, var uppdraget att leta i arkiven, att hitta kvinnorna och lyfta fram dem. Men problemet var att de inte fanns där, eftersom de inte haft några maktpositioner. Vad gör man då? Jo, man berättar varför det såg ut så, att genusordningen formade samhället.

Du får Moa-priset för att du ”skrivit in kvinnorna på deras rättmätiga plats i det moderna Sveriges historia”, vad säger du om den motiveringen?

– Den gör mig extra glad, just för att jag inte bara har skrivit om de kvinnliga hjältinnorna, utan också om varför det inte fanns fler av dem. Det är vad jag skulle säga att ge kvinnorna sin rättmätiga plats. 

Vad har du för relation till Moa Martinsson? 

– En god relation! Min egen farmor Maj Hirdman räknas själv till en av de viktiga proletärförfattarinnorna, så Moa Martinsson har alltid funnits med. Som ung läste jag henne och jag har alltid tyckt att hon är fantastiskt bra.

"Feminismen var inte självklar"

I din senaste bok, Medan jag var ung, skriver du om ditt eget liv den tidiga feminismen under 60- och 70-talet, hade du något särskilt feministisk uppvaknande?

– Nej, jag har nog varit feminist så länge jag kan minnas, även när det inte fanns ord för det. För en yngre generation är det kanske svårt att förstå, men för oss som var unga under 60-talet var feminismen inte självklar, eftersom den inte var formulerad. Det var först bara känslan av underordning, en känsla som hela tiden blev ifrågasatt. Men så småningom kunde vi som var aktiva i rörelsen peka på mönstren, det fanns riktig fakta. Det var på sätt och vis väldigt upplyftande.

Om du som ung hade fått blicka in i nutiden, vad hade du tänkt?

– Nu när jag tittar tillbaka på vad som har hänt sedan jag var 20 år, de förändringar som har skett, är det ju hisnande. Kvinnor har en helt annan position i samhället idag. Men samtidigt har vi fått nya problem, med hedersförtryck och flickor och kvinnor i det här landet som inte lever i frihet.

Du har ofta varit kritisk till den nutida feminismen, hur är det nu tycker du, hur mår den svenska feminismen idag?

– Jag är till viss del bekymrad över den. Men det beror ju också på vad man menar med feminism. Lite där ligger kanske problemet, feminismen har blivit utspädd, allt ska ingå i den. Det är jätteviktiga frågor i sig, som antirasism, men jag tror inte det är bra när kvinnor knappt är huvudfokus för feminismen längre. 

Är det inte en naturlig utveckling, att den feministiska kampen har utvecklats och perspektivet fördjupats?

– Jo, på sätt och vis är det självklart. Men jag oroar mig ändå över att vi tappar fokus och på så sätt blir svagare. 

Den senaste tiden har aborträtten uppmärksammats, både med anledning av Donald Trump men också det svenska fallet med barnmorskan i Jönköping som inte vill utföra abort. Har aborträtten tagits för given?

– Alla trodde förstås att den här frågan var vunnen sedan länge, men det vi ser nu är en väckarklocka. Återigen handlar det om religiös fundamentalism, den här gången kristen. Det är livsfarligt! Jag avskyr verkligen fundamentalismen, oavsett vilken religion det rör sig om.