Jag älskar mina vänner och hur parodiskt psykosnackiga vi låter efter ett par glas vin. Vi pratar om någons senaste terapisession, refererar till jungianska arketyper och berättar om något vi hört i Malena Ivarssons och Samanda Ekmans relationspodd ”Till sängs” eller ”Where should we begin” med Esther Perel.
Ett tag analyserade vi allas relationer kring ankytningsmönster utifrån boken ”Hemligheten” av Dan Josefsson och Egil Linge. Den senaste AW:n hamnade vi i ett samtal om vilka psykologiska åkommor vi verkar ha ärvt av våra föräldrar: stresskänslighet, kort stubin eller hypokondri.
Det är olidligt självupptaget ... och alldeles underbart.
Att psykologisera har blivit en folksport. Det syns i alltifrån vardagstal om ”gaslighting” och ”trauma dumping” till Tiktok-användarnas hobbydiagnosticerande och i följetongen ”Tinderdebatten” där mäns och kvinnors beteendemönster på kärleksmarknaden tröskats i flera år.
Våren 2024 har terapikulturen och psykobabblet nu börjat ifrågasättas med ny kraft på kultursidorna.
Men i debatten om terapins effektivitet och psykologernas landvinningar lyser ett viktigt perspektiv med sin frånvaro: Klass.
Vems psykiska lidande är det vi riktar blickarna mot?
I Aftonbladet skrev Jessica Ericsson om psykobabblets arvarter: ”I min egen närhet finns exempelvis en nybliven mamma som, efter att hon missat att svara i mobilen några kvällar (eftersom hon utmattad somnat vid 19-tiden), fick höra att hon triggat sin kompis övergivenhetstrauma.” Vännen bröt senare kontakten med mamman eftersom hon ”inte känt sig tillräckligt prioriterad sen bebisen fötts”.
Frågan kvarstår: Varför pratar vi underförstått bara om över- och medelklassens lidande?
Hon jämför den terapisnackande samtidsmänniskan vid giriga Tolkiendvärgar som grävt ner sig i ”gruvans syrefattiga botten, bara för att stå där i ensamhet och vakta våra ack så viktiga gränser”.
I en artikelserie i DN undersöker även sociologen Roland Paulsen psykoterapins egentliga effektivitet. Här beskriver han hur hans analytiker somnade under en session i divanen, och kallade föreställningen att någon annan skulle kunna ha bättre inblick i hans medvetande än han själv för en ”auktoritär idé”.
I sina texter ifrågasätter Roland Paulsen också om psykologer verkligen förtjänar den offentliga roll som livsexperter de fått, i både vården och i populärkulturens ”Gift vid första ögonkastet” och andra dejtingsåpor.
Han refererar till en artikel skriven av 270 forskare som publicerades 2016 i Science, där 100 psykologiska experiment som publicerats i topprankade psykologitidskrifter gjordes om.
Det visade sig att enbart 36 procent av de replikerade studierna kunde upprepas med liknande resultat.
Trots att tron på psykologerna ökar mår vi allt sämre för varje år, slår han fast. Ändå fortsätter vi att lita på dem som generella experter.
Paulsen och Ericsson fick snart svar från författaren och idéhistorikern Isabelle Ståhl som i DN replikerade att det inte är terapins fel att vi är så självupptagna:
”Välfungerande terapi gör det möjligt att sluta vara självupptaget fixerad vid sitt eget lidande, att bli fri från den ångest som hindrar en från att kunna leva med andra människor i ett samhälle.”
Isabelle Ståhl påpekade också att det är vanskligt att blanda ihop terapeutiska möten med ”psykobabbel” i sociala medier. En solklar poäng.
Men frågan kvarstår: Varför pratar vi underförstått bara om över- och medelklassens lidande?
Vilket utrymme har en knegare som jobbar i tunnelbanan eller förskolan att hänvisa till sin ”högkänslighet” när ljudnivån skapar stress?
Medelklassens berättigande
Att få terapi genom allmänvården är en erkänd golgatavandring som i bästa fall slutar i ett gäng tillfällen KBT, ofta upplagd för att på minsta möjliga antal sessioner få patienten på fötter. Den som däremot uppsöker en privat psykoterapeut får hosta upp ungefär mellan 800 – 1500 kronor per session.
Bara medel- och överklassen har råd med sådana summor.
När jag nyligen skrev en undersökande text om begreppet HSP/högkänslighets utbredning påpekade jag också hur lingot kring HSP kan bli ett maktmedel: Att avkräva sympati, och därigenom försöka få omgivningen att gå med på orimlig anpassning till ens många känsligheter.
Vilket utrymme har en knegare som jobbar i tunnelbanan eller förskolan att hänvisa till sin ”högkänslighet” när ljudnivån skapar stress? Eller för Foodorabudet att beskriva sig som ”stresskänslig”?
Ju längre ner i klassamhället du befinner dig, desto mindre aktuellt är det att fråga sig ”Varför mår jag dåligt?”. Arbetsvillkoren – de underbetalda och slitiga arbetsdagarna – utgör givna svar för slavarna i gigekonomin.
Det krävs också ett stor känsla av berättigande för att göra anspråk på att få sitt lidande taget på allvar. Ett sådant hittas av klasser som är vana vid att vara värda allt.
Så vad är syftet med medelklassens terapi, om den – som Roland Paulsen hävdar – ändå inte verkar få oss att må så mycket bättre som kollektiv?
Författaren Maja Lundgren drog det en gång till sin spets: ”Terapi fungerar nog i första hand som ett sätt för medelklassen att hålla sig på fötter, för att kunna prestera mer och konsumera mer.”
I medel- eller överklassen är det inte lika tydligt vad det är som är fel i livet som för den underbetalda gigarbetaren, menar Roland Paulsen.
– Där blir psykoterapi kanske mer aktuellt. Frågan lutar mer åt: ”Jag har ju allt – så varför mår jag ändå inte bra?”
Samtidigt hänvisar Roland Paulsen till epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett som i sina studier gått igenom nationell statistik från OECD visat på att frekvensen av psykisk ohälsa är högre ju längre ner i inkomstgruppen du går.
– Det talar emot teorin att vi hittar på att vi mår dåligt, när vi blir alltför bekväma, säger han.
Offer vs medborgare
Bianca Ingrosso, Filip Hammar, Therése Lindgren är bara några personer i offentligheten som pratat öppet om att gå hos psykolog, och gjort så kallat ”content” av sin psykiska ohälsa.
Det är lätt att göra poänger om hur olika typer av trauman blivit en säljbar produkt i nöjesindustrin, ett kapital som både skapar sympatier och gör kändisar och influencers skenbart relaterbara för sina följare.
Vår psykiska hälsa har blivit en självklar del av hur vi presenterar och förstår oss själva.
Men terapikulturens inverkan på samhället stannar inte bara vid vilka enskilda individer som lider av psykisk ohälsa eller har möjlighet att gå i terapi.
I boken ”Therapy culture: Cultivating vulnerability in an uncertain age” skrev sociologen Frank Furedi 2003 om den ökade fokuseringen på terapi och självhjälp i allt ifrån populärkultur till nyhetsmedier och våra självuppfattningar. Furedi argumenterade för att det moderna samhället blivit allt mer fixerat vid idén om att människor är i behov av terapi och stöd för att hantera sina känslor och problem.
Terapikulturen tenderar alltså att förvandla oss till offer för psykisk ohälsa, snarare än engagerade medborgare eller arbetstagare.
Enligt Furedi kan denna terapikultur leda till att människor betraktar sig själva som offer och blir beroende av externa källor för att hantera livets utmaningar. ”Den tycks ha koloniserat alla yrken och institutioner i samhället” varnar han.
Terapikulturens utbredning leder till en individualisering av samhällsproblem, menar Furedi. På så sätt kan den undergräva demokratiska värden och politiskt deltagande genom att främja en kultur av passivitet och beroende. Det kan i sin tur leda till en försvagning av det politiska samtalet.
Terapikulturen tenderar alltså att förvandla oss till offer för psykisk ohälsa, snarare än engagerade medborgare eller arbetstagare.
Den självupptagna medelklassen riskerar att bli så upptagen vid sitt egna luddiga lidande att ansvaret för andra glöms bort. Ironiskt nog visar dessutom lyckoforskning att ett överdrivet fokus på sig själv inte är en särskilt bra metod att för att bli lycklig.
Det börjar bli mer och mer obegripligt: Varför försöker vi inte större utsträckning må bättre genom att engagera oss i andra människor och i omvärlden?
Felsökandets felslut
”Optimering, optimering, optimering”, sammanfattade Tone Schunnesson nyligen i podden ”Café Bambino” samtidsmänniskans skam inför sitt så kallade ”dumskrollande”. Hon landade i ett mycket rimligt ifrågasättandet om våra hetsiga – men ofta tröstlösa – försök att utplåna aktiviteter som inte verkar uppbyggliga.
Måste vi behandla bort alla delar av oss som inte är produktiva?
En filosof som undersökt ämnet är österrikiske Ivan Illich, som på 70-talet i ”The medical nemesis: The expropriation of health” lanserade begreppet ”medikalisering”. Han pekade på sjukvårdens strävan att ta sig an allt fler aspekter av det mänskliga livet – även sociala och existentiella problem.
Illich menade att samtidsmänniskorna allt mer kommit att betrakta sig själva som främmande maskiner, vars funktion vi hela tiden övervakar och värderar.
– Vi frågar oss: Har jag ett symptom på någonting som kanske kan vara en sjukdom? Och om vi upptäcker något går vi till vårdapparatens mekaniker och försöker bli lagade, säger Roland Paulsen.
Illich menade att denna maskinella syn på kroppen och psyket innebär att vi har mist konsten att lida. Vi ser lidande som någonting som i alla situationer betraktas som dåligt. Resultatet blir en slags avnormalisering av alla känslor som inte är lycka.
Terapeutiska begrepp missbrukas verkligen på arbetsplatser.
Borde vi istället betrakta lidande som en del av livet?
– Ja, på ett plan kan vara sympatisk till den analysen. Att som individ vara allt för vaksam på om du lider är antagligen rätt kontraproduktivt. Du fastnar i spiraler där du lider på grund av att du lider. Där kan en dimension av acceptans vara viktig, säger Roland Paulsen.
Men när vi tittar på psykisk ohälsa på en samhällelig nivå blir samma filosofi ohållbar, slår han fast.
– På en samhällelig nivå måste vi inte acceptera att så många mår dåligt. Där finns faktiskt saker att göra.
Perverterad livsfilosofi
En effekt av den hyperindividualiserade synen på psykisk ohälsa är hur terapispråket kommit att utnyttjas av företag, som använder sig av psykologiska begrepp för att lägga strukturella problem på personalen. Där kan ord som ”acceptans” användas som maktmedel.
– Terapeutiska begrepp missbrukas verkligen på arbetsplatser. Man säger ”Ja, ni är så upprörda. Men har ni tänkt på acceptans kan göra att ni blir mindre stressade eller upprörda? säger Roland Paulsen.
Här märks vad som händer när man gör livsfilosofi till politik, eller ledord som ska bestämma hur vi beter oss i organisationer, menar han.
– Då perverteras livsfilosofi till att bli kontrollinstrument. Alltså: Det som kan rädda dig som individ blir något förtryckande när du inför det på systemnivå: Att det är individens oförmåga till djupandning och mindfulness som är grunden till problemen. Det finns hundratals studier som visar hur det tar sig uttryck. De som har makten på en arbetsplats älskar självklart om det går att individualisera varenda problem.
Går det att göra revolt mot arbetsgivares missbruk av den terapeutiska begreppsapparaten?
– Det bästa man kan göra är att påtala om arbetsgivaren försöker individualisera och ”terapeuta” bort symtom på något som egentligen är något strukturellt återkommande på jobbet. Men det kommer aldrig vara en fullständig process. Utnyttjandesituationen finns i själva anställningskontraktet.
Terapi - slöseri med tid?
Så vad är medelklassens hetsiga optimerande och självupptagna skräck för lidande, och vad är – som Isabelle Ståhl skriver – ”att bli fri från den ångest som hindrar en från att kunna leva med andra människor i ett samhälle.”?
Gränsen är hårfin.
Men för att tala med Frank Furedi: Det verkar uppenbarligen som att terapikulturen gjort det mer bekvämt att behandla strukturella orättvisor som mentala hälsoproblem än som sociala frågor.
Det jagfokuserade perspektivet skymmer sikten för vad som också skulle kunna få oss att känna mening och må bättre: Att engagera sig i andra människor och omvärlden.
När jag frågar Roland Paulsen om han tror att det går att lösa samhällsproblem genom att enskilda individer går i terapi, vill han gärna hitta en möjlighet att svara ja.
– För det finns en tendens inom vänstern och inom mitt skrå bland sociologer att tänka nej – att terapi bara handlar om individualisering och att det viktiga är vad som händer i samhället.
Men risken med den positionen är att all form av individuell agens glöms bort, säger Roland Paulsen.
– Självklart finns det många som blivit hjälpta av att ändra levnadsvanor. Som jag ser det är psykoterapi eller alla andra individuella interventioner inte nödvändigtvis slöseri med tid.
Du kan engagera dig utan att vara i psykisk harmoni, det är vad människor i alla tider gjort
Men svaret på frågan måste ändå bli nej, säger Roland Paulsen. Det går inte att lösa strukturella problem genom att enskilda individer går i terapi, menar han.
– Om det var så att hela befolkningen led av så svår ångest eller depression att vi inte kom ur sängen, och på något magiskt sätt fick terapi så att vi i alla fall lyckades med det. Då skulle man kanske kunna säga att det var nödvändigt för att få till en mobilisering till social aktion.
Men, lägger han till, för de flesta av oss så är inte det psykiska lidandet på den nivån.
– Du kan engagera dig utan att vara i psykisk harmoni, det är vad människor i alla tider gjort, säger han.
Jag, sårbar och speciell
Terapikulturen får oss att känna oss speciella. Den odlar en unik känsla av sårbarhet, som både över- och medelklassen verkar ha lätt att känna sig berättigade av.
Det spelar självhjälpskapitalismen direkt i händerna, när den får oss att identifiera problem i våra inre som kan rättas till. En industri där varje del mänskligt lidande ska kunna konsumeras, medicineras och behandlas bort.
För den som har tid och medel, vill säga.
Kanske är det dags att lyfta blicken från våra optimerade jag?
