Här blir radioaktivt avfall till lysande konstverk

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Konsten har möjligheten att ge ett helhetsperspektiv och bemöta frågor som rör hela kedjan, från brytningen av uran till avfallet, berättar utställningens brittiska kurator Ele Carpenter.

I utställningssalen på Bildmuseet där vi befinner oss, håller konstnären Julia Yonetani på att montera ihop de kristallkronor som ingår i verket Chrystal Palace, som hon har skapat med sin make Ken.  

  – Effekterna av kärnkraften är ju något vi ger i arv i hundratusentals år framöver. Kommer människan att tänka på samma sätt då som nu? Kommer språket vara detsamma? Hur kan vi förmedla kunskapen till framtiden? Utställningen handlar om dessa frågor, fortsätter Ele.

Självlysande uranglas

Några av de 14 kristallkronorna, som ska hängas upp i taket, är färdigmonterade och hänger på rad på en ställning. Varje krona representerar ett land och kronans storlek motsvarar antalet kilowattimmar som landet ifråga använder. Sveriges kristallkrona tillhör de mellanstora. Irans har konstnärerna skaffat från Syrien.

 – De tillverkas inte längre på grund av kriget, så den kronan bär på en historia, berättar Julia.

Det är uranglas och UV-lampor i kristallkronorna. Ele demonstrerar hur glaset lyser upp i självlysande grönt av UV-ljuset.

– De fraktas i de här, säger Ele, som svar på frågan hur uranglas hanteras, och pekar på de många trälådorna märkta med ”fragile”.

– Uranglas har använts länge och innehåller så lite radioaktivt ämne att det inte finns några restriktioner.

Utställningen är en del av Nuclear Culture Project, som samlar konstnärer och forskare från hela världen och som har genererat flera utställningar. Tjugotalet konstnärer visar sina verk i Umeå.

– Jag tycker verkligen att Umeborna ska besöka utställningen. På öppningsdagen kommer det att vara filmvisning och en massa aktiviteter, säger Ele.

Ele Carpenter har ett förflutet som postdoktorsforskare vid Umeå universitet.

– Då fokuserade jag på sociala och politiska nätverk inom broderi, berättar hon. 

Uranglaspärlor

Från tyg till uran, alltså. Julia sitter bredvid och pillar med uranglaspärlor. Avståndet mellan broderi och radioaktivitet känns plötsligt inte så stor.

Ele vill visa boken som hör till utställningen och jag följer henne till kontorslokalerna. Där visar hon också en burk gjord av uranglas, som tillhör hennes privata samling. 

– Jag har ungefär 80 pjäser. 

Hon tar fram en bild på en art déco-vas i frostat uranglas.

– Den här suktar jag efter. Jag har sett en i skyltfönstret till en antikaffär hemma i England, men de har ställt tunga skåp för, så pjäsen går inte att komma åt. Och butiksinnehavaren vägrar flytta skåpen!

Kanske är en engelsk antikaffär bästa slutförvaringsplatsen för radioaktivt avfall?