BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Efter endast tre visningar hade filmen sågats av över 50 000 människor på filmsajten IMDb.
De enstjärniga betygen var en uppenbar trollattack, och anledningen lika uppenbart politisk.
”The promise” tar avstamp i Osmanska riket, 1914. Imperiet ska snart ge sig in i första världskriget, som allierade med Tyskland, vilket kommer att bli dödsstöten för den krympande stormakten. Efter kriget grundas dagens Turkiet.
Journalisten Chris (Bale), nyhetsbyrån AP:s utsända, blir allt mer medveten om hur den osmanska makten behandlar armenierna. Diskrimineringen har pågått länge men övergår nu i folkfördrivningar, dödsmarscher och avrättningar.
Explosivt ämne
Sammanlagt beräknas uppemot 1,5 miljon osmanska armenier (främst, men även andra kristna grupper) ha dödats under första världskriget.
Länge talades det tyst om armeniernas öde men medvetenheten har ökat. FN, EU-parlamentet, ett 20-tal länder som Tyskland och Ryssland, och en mängd historiker är i dag eniga om att det rör sig om etnisk rensning och att folkmord är den rätta benämningen.
I Turkiet är ordet folkmord explosivt. Det som skedde med armenierna var en del av krigets fasor menar man, men någon systematisk plan för att förgöra ett helt folk fanns inte, därför är det inget folkmord. Antalet döda uppskattar man till 300 000.
Påtryckningar mot Hollywood
Parallellt med inspelningen av ”The promise” filmades dokumentären ”Intent to destroy” (“Avsikt att förgöra”).
Efterlevande och akademiker intervjuas, de flesta stödjer slutsatsen att det var ett folkmord. Regissören Joe Berlinger låter flera skådespelare berätta om sin egen relation till armeniernas historia och ger även en historisk tillbakablick: det Osmanska rikets storhetstid, sönderfallet, ungturkarnas maktövertagande, omvärldens agerande.
Vi påminns även om mordet på journalisten Hrant Dink 2007. Dink hade tidigare dömts till sex månaders fängelse för att ha ”förolämpat turkiskheten” genom att ha använt termen folkmord.
”Intent to destroy” visar att ”The promise” inte var den första film att motarbetas av turkiska krafter. På 1930-talet planerades en filmatisering av Franz Werfels roman ”De 40 dagarna på Musa Dagh”, där Clark Gable var påtänkt för huvudrollen. Turkiska påtryckningar mot både Hollywood och det amerikanska inrikesdepartementet gav resultat och filmen stoppades.
När Atom Egoyan, kanadensisk filmmakare med armeniska rötter, under 2002 filmade sin ”Ararat” mötte han både påtryckningar och hot. Filmen skulle kunna försätta armenier i Turkiet i fara, löd budskapet. Efter en mindre omklippning skulle den ändå få visas på bio i Turkiet men efter hot från nationalistiska grupper ställdes många visningar in.
Förra året fick TV4 mejl från turkiska ambassaden med önskemål om att beslutet att sända dokumentären ”Seyfo 1915 – det assyriska folkmordet” skulle tänkas över.
Massakern skylls på rebeller
Sex veckor före USA-premiären av ”The promise” gick ”The Ottoman Lieutenant” upp på bio. Även denna film är ett triangeldrama som utspelar sig i Osmanska riket under första världskriget. Skillnaden? Den osmanska regeringen bär här inte ansvaret för massakern vilken skylls på fristående rebellgrupper och hjälten är en turkisk officer. Filmen är “en rökridå av alternativa fakta”, kommenterade ”The promise”-producenten Eric Esrailian. Enligt New York Times källor lade de turkiska finansiärerna sig i klippningen till den grad att regissören Joseph Ruben vägrade göra pr för filmen.
”Intent to destroy” fick fina omdömen efter premiär på filmfestivalen Tribeca i april men har fortfarande ingen distributör en dryg månad senare.
