Filosofen Timothy Morton har kallat klimatförändringarna för ett ”hyperobjekt”. Med det menar han något som är så stort och komplext att det aldrig kan greppas, typ som ”internet”. Det ligger en del i det, men möjligen finns det ett undantag: enstaka individer som tagit in klimatförändringarna, i all sin vidd, med sina sinnen.
Jag tänker på den 94-årige David Attenborough. Han har gjort naturfilmer för BBC sedan – håll i dig nu – 1946. Under hans livstid har jordens befolkning fördubblats två gånger om och vildmarken har halverats. Bara under hans yrkesverksamma tid har den vilda djurpopulationen halverats och de stora fiskarna har i princip försvunnit. Allt detta har Attenborough sett med egna ögon. I dagarna kommer hans testamente på svenska med titeln ”Ett liv på vår planet”, i fin översättning av Joachim Retzlaff.
Jag måste erkänna att det känns märkligt att recensera denna bok. Det är lite som om tomten skulle komma in och istället för att välkomna honom förväntas jag fälla ett omdöme om hans renföre. Alla älskar David Attenborough förbehållslöst – inklusive jag själv. Skönt därför att ”Ett liv på vår planet” är en fin liten bok, rappt skriven och renons på omständliga anekdoter som annars präglar genren. Möjligen har Attenborough medförfattaren Jonnie Hughes att tacka för det, men Hughes har i så fall lyckats fånga det melankoliska tonfallet från Attenboroughs senaste tv-produktioner, ”Blue Planet II” (2017) och ”Our Planet” (2019). När han skriver att det bara för några decennier sedan fanns fågelflockar som förmörkade hela himlen kan man nästan höra sucken mellan raderna.
Temat för ”Ett liv på vår planet” skulle kunna beskrivas som naturens avfolkning. Ibland kallas det för det sjätte massutdöendet och i siffror innebär det att hälften av världens koraller har försvunnit, en fjärdedel av alla insekter och 90 procent av de stora fiskarna. På ett ganska raffinerat sätt kopplar Attenborough samman detta med klimatförändringarna och jordbrukets monokultur. För 11 700 år sedan – när inlandsisarna drog sig tillbaka – inleddes holocens feststämning: fyloplankton nära havsytan balanserade växthusgaserna, mangroveträsken blev barnkammare för fiskyngel, ett bälte av tät regnskog omvandlade solenergi till friskt syre och de stora isvidderna vid polerna fungerade som ett gigantiskt luftkonditioneringssystem. Idag är allt detta hotat. Attenborough skriver så att man känner hur jorden likt Aniara riktningslöst svävar genom världsrymdens mörker. Det är ingen som styr den kapsejsande skutan!
”Ett liv på vår planet” har dock en betydligt mindre ödesmättad undertitel. Den lyder ”en vision för framtiden” och delen upptar nästan halva boken. Attenborough redovisar hur vi skulle kunna åter-förvilda delar av jorden (den effektivaste CCS-tekniken), bygga ut solenergin och skapa en cirkulär ekonomi. På så sätt kan vi hejda både massutdöendet och växthuseffekten. Nu ska det sägas att den som läst exempelvis Kate Raworths visionära ”Donutekonomi” eller Dagens ETC-medarbetaren Jens Ergons fina (och lite bortglömda) ”Omställningen” kommer känna igen det mesta. Ändå läser man allt med uppspärrade ögon, för när Attenborough ryter åt fossilkapitalet får det en helt annan tyngd.
Hörrni oljebolagen – nu har ni till och med jultomten mot er! Dessutom undviker han omställningslitteraturens stora fälla. Inom genren finns en lockelse att ta ställning till våra möjligheter. Det gör att författarna antingen låter domedags-lika som Jonathan Jeppsson i ”Åtta steg mot avgrunden”. Eller optimistiska likt en telefonförsäljare på tjack, som Mark Lynas i ”Guds utvalda art”. Attenboroughs vision är varken eller: han redovisar sakligt våra chanser utan att blunda för varken svårigheterna eller möjligheterna. Detta gör att jag gärna skulle ha läst mer än bokens glesa 200 sidor. Men en uppföljare är knappast något att hoppas på.
