Få har i modern tid gestaltat det moderna samhällets absurda och totalitära tendenser med samma skärpa som den grekiske regissören Giorgos Lanthimos.
I Dogtooth (2009) uppfostrades tre barn utan kontakt med omvärlden, och blir itutade saker som att passerande flygplan bara är leksaker. I Alps (2012) anlitas en sekt för att spela avlidna människor, som tröst för deras överlevande familjer. Och i aktuella The Lobster (2015) tvingas singlar att ta in på ett hotell, och om de inte lyckas hitta en ny partner inom 45 dagar så förvandlas de till djur. (Själv gav jag filmen full pott i ETC Helg.)
De är alla skruvade, humoristiska filmer med döden och sexualiteten som ständigt gäckande spöken vi inte vågar konfrontera.
”Drivs av att utforska mörkret”
Lanthimos är på besök för att ta emot Stockholm Visionary Award, och väntar på mig i en lyxig soffa på Hotel Kungträdgården iklädd grå mjukisbyxor. Precis som med hans filmer har jag svårt att bestämma mig för om han är lättsam eller allvarlig. Så jag frågar just det.
– Vi drivs av att utforska mörkret, men vi vill ta oss an det genom att fokusera på dess löjliga och roliga sidor. Det finns inget recept eller förutbestämd idé; allt är väldigt instinktivt.
Även om den mänskliga samvaron är trång så rör det sig inte bara om samhällskritik. Hotellet i The Lobster gör allt för att verka mer behagligt än vad det är, men det är inte ett fängelse. Isolationen i Dogtooth är självvald av föräldrarna. Och Alps visar hur vi väljer förnekelse hellre än att handskas med döden. Vi är själva medskyldiga.
– Samhället är repressivt för att vi låter det vara det.
Lanthimos jobbar tätt med sin vän och manusförfattare Efthymis Filippou, som blev tvungen att raka av mustaschen och hoppa in i Alps när en skådespelare ställde in två dagar innan inspelning. (Vilket gjorde ont då de inte hade något raklödder.)
Hur ser ert samarbete ut?
– Den ursprungliga idén är ofta väldigt grundläggande – förhållanden, kärlek – och så bygger vi vidare utifrån det. Eftersom vi skapar en egen värld varje gång så är det naturligt att filmerna rör många teman. Men eventuella referenser är slumpmässiga, eller hämtas ur våra undermedvetna. Vi vill att våra filmer ska vara öppna för tittarnas tolkningar.
Finansierade allt själva
Deras arbetsmöten går ofta ut på att äta bakelser. (Giorgios gillar vanilj och Filippou choklad.) Tillsammans utgör de kärnan i vad The Guardian kallat den grekiska ”konstiga vågen”. Där ingår även bland andra Athina Tsangaris, vars Attenberg (2010) följer en ensam kvinna som lever sitt liv genom David Attenboroughs naturfilmer. Efter en storhetstid med regissörer som Costa-Gavras och Theo Angelopoulos låg grekisk film länge i träda, men den har paradoxalt nog återhämtat sig parallellt med krisen.
Lanthimos visste redan som ung att han ville bli filmare, men i Grekland var det svårt att föreställa sig. Det fanns få kända regissörer och ingen stor filmskola. För att få en inkomst lärde han sig att spela in reklamfilm. Under utbildningen lärde han sig om de stora namnen – Robert Bresson, John Cassavetes, Luis Buñuel, Stanley Kubrick, Jean-Luc Godard – och insåg att han förr eller senare skulle spela in något.
– Tidigare finansierade vi allt själva; vi fick hjälp av vänner, arbetade med reklambyråer och lånade till oss utrustning. Det var helt vansinnigt, men det var bara så man kunde göra film i Grekland. Det kunde bara göras som en hobby. Med The Lobster var det första gången vi faktiskt anständigt gick till jobbet. Vi kunde betala människor och få betalt själva.
Etablerade skådespelare
Efter framgångarna med Dogtooth flyttade Lanthimos till London, och The Lobster är hans första engelskspråkiga film. Det är också första gången han använt etablerade skådespelare, som Colin Farrell (som berättade för Vanity Fair att han inte har en aning om vad filmen handlar om) Rachel Weisz och John C. Reilly. Filmen har hyllats av kritiker och vann en Guldpalm i Cannes.
– Det är helt absurt. Jag trodde aldrig att någon utanför vänkretsen skulle se filmerna. Jag blir fortfarande chockad över att folk uppskattar det vi gör och ger oss priser. Det är surrealistiskt och mycket härligt.
Han har länge skrivit på en film om drottning Anne av Storbritannien (1665-1714), och tillsammans med Efthymis Filippou arbetar han på en psykologisk thriller med övernaturliga inslag.
Kanske är det framgångarna som gjort The Lobster något ljusare än hans tidigare filmer.
– Jag tror att det finns ett slags hopp. Bara det faktum att vi gör dessa filmer och att du ställer dessa frågor kommer ur en önskan att undersöka den sanna kärleken, och vad vi är beredda att offra för den. Jag vet inte om det finns någon sådan kärlek, men det finns en önskan.
