Rûnbîr Serkepkanî är poeten och aktivisten som på fredag börjar som krönikör i Dagens ETC, där han en gång i månaden kommer att dela med sig av sina tankar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det känns jättespännande. Jag har alltid gillat ETC. Det är en tidning som skriver om viktiga saker som spelar roll och som har bra analyser, säger han.
Rûnbîr Serkepkanî, som tidigare varit krönikör på tidningen Internationalen, arbetar som personlig assistent i Linköping och har ett starkt politiskt engagemang sedan barnsben. Han är uppväxt i en by i södra Kurdistan (Irak), föräldrarna var bönder och familjen var självförsörjande på mat. Pappan var engagerad i motståndet mot Saddam Husseins regim och 1995 tvingades familjen fly. Flykt kommer också att vara ett centralt tema i hans krönikor.
– Jag kommer att skriva om frågor som flykt, förtryck, gränser, utanförskap och vilka personliga och existentiella kriser som krig och nationsgränser skapar för människor, baserat på mina egna erfarenheter. Jag är ett krigsbarn. Jag har flytt med min familj och alla i min familj har blivit förstörda av det, säger Rûnbîr Serkepkanî.
Arbetat med flyktingar
Hans egna erfarenheter av att vara flykting har lett till att han engagerat sig mycket i flyktinghjälp och integration. År 2015 begav han sig till ön Lesbos i Grekland där han hjälpte till att ta emot de tusentals flyktingar som kom i båtar över Medelhavet varje dag.
– Det var som en krigszon när jag kom dit. Det fanns ingen beredskap – det var innan alla organisationer kommit dit och det bara var lokala aktivister på plats, säger Rûnbîr Serkepkanî.
Efter det har han åkt tillbaka flera gånger för att fortsätta med hjälparbetet.
– Man får en stark lojalitetskänsla när man en gång varit där, säger han.
Hemma i Linköping har engagemanget för flyktingar fortsatt på lokal nivå. Rûnbîr Serkepkanî talar fem språk flytande vilket är till stor hjälp i arbetet – men också en börda, säger han.
– Det gör ont att höra människornas berättelser. Man sitter och dricker te och får höra någon som fått se sin pappa blihalshuggen. Det är tunga grejer att höra.
Rûnbîr Serkepkanî följer noga vad som händer i Irak och i den kurdiska politiken. I sina krönikor kommer han att dela med sig av perspektiv som han anser saknas i den svenska mediarapporteringen.
– Det är mycket andrahandsuppgifter i svenska medier och väldigt få som faktiskt åker dit för att göra egna djupgående reportage. Jag vill skriva om kurdiska krigare som kämpar mot IS och om miljöförstörelsen i Mellanöstern – där vattnet minskar och människor blir av med sina odlingsmarker – som är en stor fråga just nu, säger han.
Poesi som helar
Kanske kommer han också, om läsarna har tur, dela med sig lite av den poesi han skrivit på under 15 års tid. Poesin har för Rûnbîr Serkepkanî blivit ett försök att lappa ihop en värld som ter sig allt mer splittrad och fragmenterad.
– Vi lever idag separerade från varandra, från mat och naturresurser. Poesin är ett sätt att återknyta de brutna trådarna och hela oss som människor.
... integration:
– Min uppfattning är att det är ett annat ord för assimilation – att människor förväntas offra sina språk, traditioner och sätt att leva för att passa in i samhället och den svenska arbetsmarknaden.
... Sveriges viktigaste politiska fråga just nu:
– Hur vi ser på medborgarskap. Idag är det många invånare i Sverige som inte har rätt att finnas till, som gömmer sig och som inte har samma rättigheter som oss. Vi måste hitta en värld där vi alla är likvärdiga.
... sina förhoppningar på 2017:
– Att det inte ska bli lika mycket helvete som 2016! Förra året var verkligen ett dåligt år. Nu måste det bli bättre.
... om sin dröm:
– En av mina drömmar är att en gång återvända till Kurdistan och leva som självförsörjande bonde. Men jag vet inte om det är möjligt längre.
