På Orionteatern mötte jag för första gången Robert Fux scenpersona, som den fräcka och skamlöst publikflirtande konferencieren för kabarén Salong Giraff. Lösögonfransar, läppstift och glittriga tights. Steget in till Kungliga operans ornamenterade salonger är därifrån tämligen långt.
– Jag har mina rötter i underjorden, kloakerna, källarlokalerna, klubbarna, Slussens nedre gångar ... Men jag måste också inse var jag befinner mig nu, säger Robert Fux.
Ja, han är numera tveklöst etablerad i konstnärliga sammanhang med hög cred, även hyllad. Månad efter månad har han ensam fyllt ut stora scenen på Kulturhuset Stadsteatern i monologen Ansvaret är vårt/Tingsten, som har dragit fulla hus. Vi är många som har mött hans kostymklädda, pompösa tidningspamp som vägrar vika ner sig för påtryckningar från högre ort. Eller som kanske har sett honom i Happy End på samma teater, som den glammiga och världsvana gangsterbossen Bill Cracker i blingbling och boa. Kontrastrikt, och det lockar Robert Fux, uppväxt som han är i ett miljonprogram i Malmö samt på landsbygden utanför Wien (hans pappa är österrikare).
En politisk agenda
Vi träffas i operans personalrestaurang, med utsikt mot mäktiga Jacobs kyrka. Snart är det dags för Robert Fux att gestalta psykoanalysens grundare i Freuds anatomiska teater. Operans rotunda förvandlas till en turnerande varietéteater. Konceptet har Robert Fux och regissören Carolina Frände arbetat fram tillsammans. De har länge utgjort ett team, inte minst på Kulturhuset Stadsteaterns barn- och ungdomsscen i Skärholmen.
Huvudrollen i deras uppsättning, som produceras av Unga på Operan, har inte Freud utan ballerinan. Här ska hon dissekeras och för en gångs skull ges hon en egen röst.
– Vi ville veta vad som ligger bakom formandet av ballerinans kropp och hur mycket det kostar henne, säger Robert Fux.
Ballerinor går i pension redan vid 42, ofta har de fått fysiska men för livet.
– Det handlar delvis om vad man får betala för att uppnå en dröm.
I starten av intervjun föreslår jag att vi ska börja i teaterns politiska potential:
– Lite lättsamt, sådär ... Vi värmer upp, skrattar Robert Fux. För mig som skådespelare handlar det främst om makten över mitt eget arbete, att kunna driva en politisk agenda.
Andelen fast anställda skådespelare i Teatersverige har på senare år sjunkit markant, vilket speglar hela arbetsmarknadens utveckling.
– Som frilans står man utanför tryggheten. Men jag talar numera utifrån en väldigt privilegierad position.
Sedan årsskiftet är han fast anställd på Kulturhuset Stadsteatern. Frilansandet är dock det han är van vid och utmaningar är hans livsluft. Därför söker han arbetssammanhang också utanför teaterhuset, driver på sig själv att vara mothårs och obekväm ...
– Jag har byggt hela mitt liv på osäkra projekt, flexibilitet, entreprenörskap, och därför haft tusen bollar i luften, som väldigt många andra i samhället idag. Det är verkligen en genomdriven politik.
En nagel i ögat
Robert Fux utstrålar engagemang och kreativ energi. Han är en arbetsmyra som tveklöst väljer att jobba en fredagskväll framför att gå på parmiddag. Nu har han en period nattjobbat med olika ansökningar till Statens kulturråd, eftersom han är invald i deras referensgrupp för det fria kulturlivet inom scenkonstområdet. Han ser det som ett sätt att betala tillbaka en del till den kultur han kommer ifrån och uppskattar att han har möjlighet att påverka vilka projekt som ska stödjas ekonomiskt. Men han betonar också att det är ett enormt ansvar som han känner i varje cell i sin kropp.
– Jag tar det väldigt seriöst och allvarligt.
Det politiska har en påtaglig och personlig sprängkraft i honom när det handlar om könsroller, sexuell läggning och normsystem. Att uppträda i dragsammanhang har gett honom förmåga att fånga en publik i nuet. Han har ett slags kärleksrelation med publiken och med arbetet. Men att vara dragqueen har också kostat på i form av våldshot. Ändå längtar han ofta tillbaka till den världen.
– Det finns en familj där. Alla typer av utanförskap bygger en sammanhållning, också inom gaykulturen.
Utanförskap vässar också ens blick, menar han.
– Jag vill fortsätta vara en nagel i ögat på dem som företräder normer av alla de slag.
”Dyrkandet av manlighet livsfarligt”
Ett exempel på norm är ballerinarollen – som den aktuella uppsättningen dissekerar – den är ett kvinnligt reservat där bara unga flickor ges tillträde. Samtidigt är det männen som har traderat balettraditionen och fostrat kvinnokroppen.
– Balettmästaren är oftast en man. Och de kända koreograferna runtom i världen, när det gäller klassisk balett, är väldigt sällan kvinnor. Det där kan göra mig irriterad – vilka ges tillträde vart?
Ballerinan var, enligt Robert Fux, Freuds favorit bland kvinnotyper.
– Freud var en vetenskapsman som mötte många kvinnor, lyssnade på dem men också analyserade, kategoriserade och klassificerade dem.
Mansväldet påverkar oss alla negativt, menar Robert Fux, som inte känner sig hemma i männens värld.
– Det där dyrkandet av manlighet är förödande och ofta livsfarligt. Jag riskerar mitt liv, som bög och drag, om jag visar något av detta ute en natt bland grabbgäng.
– Min dröm är att kunna bryta sönder hyllandet av maskuliniteten, krossa glorifierandet av manligheten, både med hjälp av vattendroppar och med slägga. Det skulle befria oss alla.
Han är orolig över samhällsutvecklingen, tycker sig se rädsla och minskande tolerans gentemot normavvikelser åter breda ut sig.
– Vi lever i ett enormt begränsat samhälle idag med högerextremismen som forsar fram både här hemma och i Europa. Vi ger efter för enkla lösningar och svar, istället för att tro att vi är kapabla till mer komplicerade diskussioner. Det skrämmer mig.
Men det får honom inte att ge upp. Utanförskapet har rustat honom för kamp.
– Vi måste förändra saker tillsammans. Det tycker jag är viktigt, och det kan ju teatern också göra.
