Det är tankar som slår en efter läsningen av ”Att vinna ett informationskrig – mannen som överlistade Hitler”, Peter Pomerantsevs tredje bok som nu kommer på svenska.

"Du kan kalla det propaganda om du vill. Men jag talar hellre om uppbyggnaden av en världsbild", säger Peter Pomerantsev.

Zanna Nordqvist

Den välkände dissidenten Pomerantsev är född i Kiev, barn till en rysk poet och uppväxt i London och München. I början av seklet jobbade han på Gazprom-ägda tv-kanalen TNT i Moskva och lärde sig allt om rysk desinformation inifrån. 

När vi möter honom i Stockholm berättar han om sin längtan efter inlagd fisk. Det är söndag och han har druckit varje kväll sedan presidentvalet i USA, det land han numera bor i. 

I Sverige vill han ta seden dit han kommit, det vill säga: sill och snaps. 

– Det är en helt fantastisk kombination, påstår han.

Verklighetsflykt kan se ut på olika sätt. Och en bra berättelse – snarare än belagda fakta – är nyckeln till att göra den socialt acceptabel. ”Att vinna ett informationskrig” handlar om just detta. Det är en biografi över en brittisk excentriker men också en studie i idéernas kraft. 

Varför förförs vi fortfarande av illvilliga rykten, lögner och rökridåer, trots alla år av liberala varningar om att demokratin är hotad och att sanning spelar roll?

Pomerantsev har sökt förklaringarna i historien. 

Du kan kalla det propaganda om du vill. Men jag talar hellre om uppbyggnaden av en världsbild

Sefton Delmer var en brittisk tabloidjournalist som under Andra världskriget sadlade om till att leda en framgångsrik trollfabrik i de allierades tjänst. Han var övertygad om att de dåvarande propagandainsatserna, som försökte förklara för tyska arbetare att Adolf Hitler var dålig för dem, möjligen kunde stärka stridsmoralen hos de som redan insett det. Men de hade ingen verkan när det gällde att urholka stödet för nazismen hos de breda massorna. 

Delmer kom på ett annat tillvägagångssätt, grundat på hans egen barndom. 

Han föddes 1904 i Berlin, där hans far var professor i engelsk litteratur. Under första världskriget gick Sefton Delmer i skolan och mobbades för sitt brittiska påbrå – samtidigt som han kände en otrolig lust att tillhöra de som trakasserade honom. 

Som vuxen förstod han intuitivt varför vanliga, trevliga människor kan tilltalas av demagoger och diktatorer. Propaganda är nämligen inte något som bara prackas på oss ovanifrån. 

I sin bok citerar Peter Pomerantsev den franske filosofen och sociologen Jacques Ellul, samtida med Delmer: ”Propaganda är botemedlet mot ensamhet”.

Själv vänder sig Pomerantsev mot själva ordet ”propaganda”, eftersom det gör det svårt att förstå hur den fungerar. 

– Du kan kalla det propaganda om du vill. Men jag talar hellre om uppbyggnaden av en världsbild och en samling känslor som får folk att bete sig på ett visst politiskt sätt. Sådant kan neutral informationsförmedling inte konkurrera med. 

Delmer förstod det.

Weimarrepubliken hade varit en tid då gamla, sociala roller löstes upp, könsnormer utmanades och ekonomin gungade. Människor tappade kontrollen. Nazisterna erbjöd möjligheten att spela en karaktär – att bli en übermensch, volksgenosse, arier…  En roll som gav dem såväl en gemenskap som en illusion av status.

En annan insikt som drev Sefton Delmers arbete var att demagoger inte förhärligar sina följare, tvärtom utgår de ofta från människans mörka sidor, vilket visat sig vara ett framgångsrecept.

Att ledare är självcentrerade, giriga och hatiska kan vara själva essensen av deras makt, skriver Peter Pomerantsev i sin bok. De tillåter sina följare att hänge sig åt grymma och hatiska impulser, samtidigt som de odlar illusionen av att vara en del av en ädel rörelse.

Sefton Delmer ansåg att många av de som drogs till nazismen hade sado-masochistiska böjelser. De hade aldrig konfronterat bördan och ansvaret som kommer med frihet. Istället längtade de efter föräldrarnas auktoritet samt efter syndabockar. 

Han insåg också att människor sällan är helt hypnotiserade, i alla fall inte under någon längre tid. De spelar bara en roll, och det gäller att göra dem självmedvetna om sin roll, för att de ska börja tänka och ifrågasätta.

För att urholka den tyska stridsmoralen ville Delmer kapa människors koppling till nazismens vid rötterna: angripa deras gemenskap, sadismen och den förenklade identitet nazisterna erbjöd. 

Rent praktiskt gjorde han det genom att starta en tyskspråkig radiostation. 

Den radiolyssnare som råkade ratta in kanalen med det kryptiska namnet ”Gustaf Siegfried Eins”, eller GS1, gavs intrycket att de tjuvlyssnade till en hemlig sändning från någon arméförläggning. 

En högt uppsatt militär älskade Adolf Hitler, men hatade andra högt uppsatta nazister. ”Der Chef”, som han kallades, pratade rå Berlinslang och rapporterade indignerat och detaljerat om deras orgier på katolska kloster och äventyr med sexiga hushållerskor, om hur deras fruar under bordet köpte upp allt tyg och andra lyxvaror till sina fester, allt medan det tyska folket bombades och led och Wermachts soldater saknade grundläggande utrustning. 

Det snaskiga innehållet gick hem i stugorna – över tio miljoner tyskar ska vid en tidpunkt ha lyssnat till sändningarna. Propagandaministern Joseph Goebbels rasade.

När radiostationen så småningom avslöjades som brittisk och tappade en del av sin attraktion svarade Sefton Delmer med ett helt radband av dagstidningar och andra direktsändningar: Lyckönskningar till tyska u-båtsbesättningar och peppig musik blandades med rapporter om tyska motgångar vid frontlinjen. Eller påståenden att tyska soldater som dödats i strid i själva verket hölls fångna, så deras familjer skulle tro att de kunde återvända om nazisterna bara kapitulerade. 

Lyssnare uppmanades att bota sin ångest med sömntabletter, i hopp om att de skulle bombas i sömnen istället för att ta skydd. 

Sefton Delmers fru, konstnären Isabel, ritade pornografiska bilder på soldatfruar som hade sex med mörkhyade utlänningar, som spreds till tyska soldater på Kreta. Andra broschyrer förklarade för soldaterna hur de kunde fejka sjukdom (ett förslag var att äta flensost, vilket skulle göra att soldaterna testade positivt för tuberkulosbakterier, enligt broschyren). På så sätt hoppades Sefton Delmer att soldater antingen skulle tas ur strid, eller att deras påstådda sjukdomar skulle få tyska läkare att börja ifrågasätta sina patienter. 

Många tyskar gissade att informationen de tog del av kom från britterna. Men de lyssnade och läste ändå, och kände kanske de att fienden förstod dem bättre än deras egna ledare. I alla fall visste fienden exakt vad gemene tysk ville höra. 

– Han jävlades och försökte knäcka nazismen inifrån, säger Peter Pomerantsev om Sefton Delmer. 

– Han var effektiv, men också moraliskt tvetydig, rent av en lurendrejare, vilket bidrog till att hans verk efter kriget först hemligstämplades, för att därefter falla i glömska. 

Men nu gör han comeback – i alla fall om Peter Pomerantsev får bestämma. Enligt den rysk-amerikanske författaren är det hög tid att vi inser att vi befinner oss i ett informationskrig (blodet flyter redan på många håll), där det är nödvändigt att bredda arsenalen.

Men vem ska ta till svartkonsterna? Ska public service börja sända anti-propaganda? Kan Dagens ETC dra sitt strå till stacken genom att prata om Donald Trumps lilla kön? 

Inte nödvändigtvis, säger Peter Pomerantsev. Dels för att de journalister hankänner inte vill sjunka till Sefton Delmers nivå. Dels för att arbete med attitydförändringar måste vara långsiktigt – samtidigt som det kanske inte bär sig ekonomiskt.  

Men också av ett tredje skäl: 

– När du har byggt dig ett visst varumärke så är det svårt att göra något nytt. 

Han tar sig själv som exempel. Han skriver återkommande för The Guardian, Dagens Nyheter och andra respekterade tidningar och gör det i en viss stil som det är svårt att bryta mot från en dag till en annan, även om han skulle nå en helt annan publik.

Jag säger inte att Fox News är nazister. Men deras inslag bygger på samma dramaturgi

Men så fort Peter Pomerantsev sagt detta byter han fot. Dagens medier är trots allt i förändring. Fox News är ett bra exempel:

– Är det verkligen journalistisk? Ibland, men det är framför allt ett politiskt projekt som inte prioriterar att förmedla information. Fox News bygger en värld för sin publik, där det finns en fiende och en good guy, Donald Trump, som ska befria tittarna från en sammansvärjning. 

Likheterna mellan Fox News och nazistisk propaganda är, enligt honom, många.

– Jag säger inte att Fox News är nazister. Men deras inslag bygger på samma dramaturgi. 

Skulle det fortfarande funka att slåss mot diktatorer med porr? 

– Så klart! Du kommer ingenstans utan sex och vrede. Ta bara Trump som sexualiserar sin egen dotter. Han har knullat en porrskådis. Vissa påstår att det är chockerande, men folk kan inte sluta titta på honom. Han har gått över alla gränser och han kammade just hem en jordskredsseger. 

– Om jag vore mer demonisk och disciplinerad skulle jag ta mig tiden att fundera på hur man kan skapa en subversiv porrstudio och göra porr som destabiliserar extremhögern och rör till det i huvudet på dem.

Men är det verkligen propaganda som styr världen? I Belarus sitter diktatorn Aleksej Lukasjenko stadigt, inte för att hans åsikter övertygar, utan för att han slagit sönder oppositionen med våld och stöds av Vladimir Putin. I Ryssland avslöjade Aleksej Navalnyj regimens korruption och Jevgenij Prigozjin attackerade den från höger. Båda var så framgångsrika i att dra ned byxorna på den ryske diktatorn att de mördades. 

Valet var ett krig mellan två ekosystem. Så, utöver allt annat som behöver göras, behöver vi bygga upp vårt eget mediasystem och vi behöver splittra det andra lägret

Eller, för att ta ett annat exempel: Gawker, en amerikansk nätportal som erbjöd en perfekt storm av ekonomiska analyser, kändisskvaller och omoraliska granskningar, (Peter Pomerantsev nämner sajten som ett exempel på hur samtida subversiv vänstermedia skulle kunna funka). Men Gawker tvingades lägga ned när Hulk Hogan stämde sajten med hjälp av miljardären Peter Thiel. 

Så trumfade storkapitalet en nyskapande idé.

Vad är egentligen din take på valet? Vann Trump på grund av sin retorik eller förlorade Harris på grund av dålig politik? 

– Vem vet, det publiceras 3 000 åsikter om detta varje sekund! Jag får svara från det perspektiv som jag jobbar med och andra får prata om resten. Valet var ett krig mellan två ekosystem. Så, utöver allt annat som behöver göras, behöver vi bygga upp vårt eget mediasystem och vi behöver splittra det andra lägret. Sköter Demokraterna sina kort rätt kan Trump förlora kongressen redan om två år! 

"Den som fortfarande tror på folkrätten, rättstyre och FN har inte hängt med. Vi är i ödeland, Mad Max-territorium nu.", säger Peter Pomerantsev.

Zanna Nordqvist

Vad får dig att tro att det är möjligt?

– För att tillhörigheter idag är väldigt flyktiga. Det finns några som verkligen är hardcore, fundamentalister, men de utgör max 30 procent av den totala befolkningen.

Men tror inte Peter Pomerantsev på faktas betydelse? När han inte är på bokturné arbetar han med The reckoning project – ett initiativ han själv varit med och grundat som dokumenterar ryska krigsbrott i Ukraina. Här samarbetar journalister – som skriver avslöjanden – med jurister som använder artiklarna för att driva rättsprocesser mot de som är skyldiga för invasionen.

Den som fortfarande tror på folkrätten, rättstyre och FN har inte hängt med. Vi är i ödeland, Mad Max-territorium nu.

Du tror fortfarande på en världsordning som utgår från lag och rätt?

– Åh, nej! Den tiden är förbi. Vad har vi istället? En sönderslagen värld. En hel del av bråten kan fortfarande användas. Du kan plocka upp en skärva av folkrätten och använda den för att skära sönder en diktators ansikte... oj, det lät våldsamt... för att skära sönder hans stöd! Jag jobbar fortfarande på att hitta rätt metafor. 

– I vilket fall, vi har inte länge en stabil rättsordning som sätter kriminella bakom lås och bom. Den som fortfarande tror på folkrätten, rättstyre och FN har inte hängt med. Vi är i ödeland, Mad Max-territorium nu. Men det betyder inte att vi ska ge upp eller sluta kämpa.