Han testar de gamla maoisternas moral

Huvudpersonen Jan är framgångsrik ekonom, en grå eminens som ligger bakom alla viktiga beslut i en icke namngiven svensk storbank (som regeras av två kusiner med fåniga smeknamn). Jan har en kärlekshistoria med Minka, en kvinnlig toppdiplomat tilltänkt både som FN-ambassadör och utrikesminister. Dessa båda representanter för den yppersta eliten har en sak till gemensamt – de ingår i ett hemligt nätverk av gamla svenska maoister som…

Nej, de styr inte i hemlighet Sverige för folkrepubliken Kinas räkning och de tänker inte ta makten via en kupp. Fullt så korkad är inte Kadhammar. Men Jan, Minka, Lars, Nicke, Acke, Lisa, Göran och Eskil har ett problem: Pengar. Alldeles åt helvete för mycket pengar.

Tillbakablick till 1975: Den unge maoisten Jan får ett uppdrag av en kinesisk diplomat, kamrat Zhu: Jan ska förvalta en attachéportfölj med två miljoner kronor tänkta att användas i den framtida europeiska revolutionens tjänst. En dag ska en främling ringa på dörren och uttala ett överenskommet lösenord. Till honom ska Jan överlämna den bruna portföljen med pengarna.

Men ett år senare dör Mao Zedong.

Kamrat Zhu försvinner spårlöst i uppgörelsen med de fyras gäng. Kina slutar intressera sig för den europeiska revolutionen medan pengarna i portföljen ligger orörda under Jans säng. Varje dag faller hundralapparna i värde i den galopperande svenska inflationen.

Jan och Minka samlar ihop ett gäng pålitliga vänner – två blivande bokförläggare, en lärare, en skribent, en gravör och en hotellägare – för att bestämma hur man ska förvalta pengarna. Att ge dem till det sönderfallande maoistiska partiet är inget alternativ, lika lite som Handelsfront eller Fria Proteatern.

Motvilligt enas de om att se till att pengarna inte sjunker ytterligare i värde och investerar dem i ett familjeföretag i klädbranschen. Men Hennes & Mauritz utvecklas till en börs­komet och de två miljonerna växer till närmare en miljard medan decennierna går och ingen främling dyker upp och uttalar lösenordet. När Sovjetunionen faller samman och Sibiriens naturtillgångar reas ut hittar gruppen ett nytt användningsområde för de herrelösa pengarna som nu växer till astronomiska belopp.

Men en totalt hänsynslös och närmast allsmäktig fiende är dem på spåren.

Faktum är att ett gäng lugg­slitna före detta maoister inte är någon dålig utgångspunkt för att skildra krocken mellan ideal och anpassning under de senaste femtio åren. I verklighetens Sverige lär det knappast finnas några gamla rödgardister på UD och i bankernas styrelserum. Däremot är – eller var – de flitigt förekommande i en annan sfär: Jan Stenbeck anställde ogärna redaktörer som aldrig hade slitit på Gnistan eller Folket i Bild/Kulturfront i sitt medieimperium. Och för tjugo år sedan såg man ofta ångerköpta gamla maoister i Stockholms dagstidningar, lätt igenkännliga på bild eftersom de alltid uppträdde med väl synlig slipsknut.

1975 – samma år som romanens Jan mottar portföljen med pengarna på kinesiska ambassaden – var Peter Kadhammar sommarvikarie på Gnistan. Med åren blev han en framstående och många gånger prisbelönt reporter på Expressen och Aftonbladet. Nu har han alltså gjort verklighet av alla journalisters hemliga dröm och skrivit en deckare.

Men Kadhammar vill mer än att bara författa en underhållningsroman. ”Maos hibiskus” är skriven i en stor moralisk tradition: I likhet med Brecht och Dashiell Hammett vill Kadhammar visa hur omöjligt det är för människor att hålla händerna rena i en rutten och blodig värld. Men till skillnad från kommunister som Brecht och Hammett har han inget hopp om att en förnuftigare ordning skulle ge godheten en chans.

”Maos hibiskus” börjar med en begravning. Mannen i kistan som dött i en mystisk olyckshändelse kallas Stor-Lars, löst men tydligt tecknad efter Per Axelsson, på sjuttiotalet chefredaktör för Gnistan, en maoist av den resonerande och inspirerande sorten. Sedan fortsätter Kadhammar att ta livet av de rätt grovt karikerade bifigurerna i boken, nästan i samma tempo som när Agatha Christie ger sig på rasifierade minderåriga.

Det är en berättelse med riklig och väl iakttagen tidsatmosfär och en hel del vanliga brister, som klichéartad personteckning och akut varumärkesfetischism. Men skurkarna citeras med sina bästa argument och boken visar faktiskt upp nya kvaliteter vid en omläsning, inte så vanligt bland deckare. Intrigen är originell och dialogen trovärdig, även om den lunkar på i samma takt mest hela tiden. Någon borde ha påmint denne – och många andra – deckarförfattare om att det bästa sättet att åstadkomma dramatisk framåtrörelse inte är att plåga och ha ihjäl ännu flera människor, utan att skifta tempo.

Att visa respekt för genren är att lära av historien och grundligt studera de gamla mästarna – i fallet Kadhammar förslagsvis Ed McBain.