– Fast det är mycket talad text, faktiskt monologer stundtals. Vi har byggt upp föreställningen så att musiken förstärker vissa ledord, och jag har aldrig jobbat så här förut. Det är lite som med målarfärg för en konstnär, berättar Martin Stenmarck.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Har han inspirerats av Henrik Schyffert, Nour El Refai, Johan Rheborg och Magnus Uggla som alla har gjort personliga förställningar av den här typen.
– Jag tittar väldigt mycket på olika föreställningar och har varit sugen på att göra en enmansföreställning. Formen och att sedan kunna addera musiken för att förhöja texten känns helt rätt för mig, säger han.
Han märkte att han inte fick ihop historien så som han ville och åkte därför runt och intervjuade nästan alla av sina elva syskon syskon, sin pappa och en av mammans exmän. Då insåg han att syskonen som hade varit med om samma saker, på samma plats, ändå hade olika historier.
– Jag och Kristoffer har diskuterat varenda vrå av materialet och det fanns inte några frågetecken när vi väl satte ihop allt, säger han.
Ny utmaning för honom
Martin Stenmarck behövde en stark regissör som kunde förklara för honom vad som skulle bli bäst, och det hittade han i Kristoffer Appelquist.
– Han har en barsk framtoning, ser ut lite som en gammal sjökapten, men han är en oerhört varm person. Det var precis vad jag behövde, någon som står på sig, säger han.
Martin Stenmarck har aldrig tidigare arbetat på det här viset, men han är väldigt glad över att vid 45 års ålder fortfarande ha ynnesten att lära sig nya saker som utvecklar honom både som människa och artist.
– Det var dags nu och det här är en härlig berättelse. För mig har det alltid varit viktigt att fortsätta att leverera som artist och jag blir aldrig fullärd. Jag har mycket kvar att lära i mitt skrå, säger han,
Att han kommer att vara mer privat på scen än vanligt är inget som bekymrar honom. I stället tycker han att det är härligt att det motstånd som tidigare har funnits inom honom nu har försvunnit, och att det nu känns tryggt att berätta om bland annat den där gången då en av moderns vårdnadstvister slutade i en kidnappning.
– Det här är mitt liv och det är en mustig historia att berätta, men det handlar inte om att jag vill ha någon upprättelse. Jag tycker inte synd om mig själv och jag vill inte att publiken ska tycka något speciellt. Jag är inte blottande på det viset, säger han.
Musiken en viktig roll
Föreställningen beskriver han som små noveller med en röd tråd i både text och musik. Hittills har några av syskonen sett den och gensvaret har varit bra.
– Jag är ärlig med saker som jag inte har berättat tidigare och det här är ju även deras historia. Men de var varma i hjärtat när de lämnade salongen så det känns bra, säger han.
Med sig på scen har han pianisten Frans Bengtsson som tillsammans med Martin Stenmarck spelar alla instrument.
– Han är otroligt duktig och det kändes helt rätt med honom och inte ett helt band. Han är en show i sig själv och jag tror inte folk förstår att det är han som spelar allting de hör, berättar han.
Det var i Örebro som Martin Stenmarck hade några av sina viktigaste ungdomsår och trots att varken pappa eller bästa vännerna finns kvar här, är stan fortfarande speciell för honom.
– Många av berättelserna berör Örebro, att komma hit är som att komma hem. Det var här jag hade min första riktiga relation och här var starten på vuxenlivet. I sju år har jag tänkt på det här och jag är så imponerad av mig själv att jag lyckades, jag har verkligen skyndat långsamt, berättar Martin Stenmarck.
Fotnot: Föreställningen 10 november är slutsåld, men Martin Stenmarck kommer tillbaka den 13 april nästa år.