Allting börjar drastiskt i Teheran med en anmälan till moralpolisen av en angivare, följt av en plötslig flykt. Ett svenskt, norrländskt vinterlandskap blir ny fond till berättelsen och svaren på alla hur och varför, portioneras sedan effektfullt ut, baklänges genom filmen.
Asylprocessens kvarn maler långsamt och parallellt får vi följa Imans återkomst till brottningsmattan, hur sanningar som tonar fram sliter i familjen och Imans inre kamp mot sig själv. Här finns en tydlig och relevant berättelse om hur internalisering tär på den det drabbar.
Regissören Milad Alami återvänder, efter debutfilmen ”Charmören” (2017) till asylprocessen. Då den danska, nu den svenska. Trots att Sverige är hemlandet har han flugit en del under radarn för den bredare publiken här.
Troligtvis för att det är i Danmark han verkat de senaste åren och förutom ”Charmören” gjort en rad tv-serier.
Hans egen erfarenhet från flyktingförläggningar i Norrland ger en träffsäkerhet i skildringen.
Men ”Motståndaren” gör mig splittrad och måhända tveeggad i omdömet. Den ger å ena sidan en inblick i en familjs kamp. Den skildrar vardagsrealistiskt och väl livet, oron och ängslan på en flyktingförläggning. Rollerna är oerhört välspelade och det mänskliga ödet både engagerar och berör.
Men det filmiska hantverket haltar samtidigt.
Jag har inget alls emot ett långsamt tempo, men Milad Alami låter Iman stirra tomt mot en osynlig horisont alldeles för ofta, det är för många tomma scener och sidohistorier som inte leder någon vart. Filmens handling och riktning blir emellanåt otydlig och de långa och många brottningsscenerna får för mycket fokus.
Jag förstår viljan att visuellt visa upp det motstridiga i män som ska vara både macho och kramiga och den inre konflikt som sliter i Iman (och som huvudrollsinnehavaren Payman Maadi hanterar briljant). Men det tas aningen för långt och börjar till slut kännas som skrift på näsan.
På sätt och vis är ”Motståndaren” flera filmer i en. Det är både ett diskbänksrealistiskt flyktingdrama, relationsdrama och en antydan till thriller.
Payman Maadi är en välkänd skådespelare i hemlandet Iran, och han spelar Iman som en knuten näve. Som karaktär är dock brottaren Iman inte helt lätt att sympatisera med. Han är kantig, avig och döttrarna och hustrun Maryam blir drabbade av hans kamp.
Den som försöker lirka upp Imans knutna hand lider sina egna kval och det är enklare att ta hustrun Maryam, fint spelad av Marall Nasiri, till sitt hjärta.
Men hennes perspektiv ges för lite utrymme, och de krossade drömmarna, sorgen och ångesten över att befinna sig långt från det riktiga hemmets trygghet får endast anas. Det är hon som är gravid på en flyktingförläggning i ett främmande land, hon som vill tillbaka till Iran och det är hon som lämnat och saknar ett liv som pianolärare och inte bara fru.
