Han obducerade chips-Sverige

Ett porträtt av Åke Ågren. Av naken djävulsk ångest. Av ett naket och svettigt Sverige på villovägar. En verklighet som är svår att ta in utan bedövningsmedel. Det gör nämligen ont att se. Sverige är oändligt fult. Marknaden löper amok. Landet är fullt av köplador, sommarland och serveringar för snabbmat.

Svenskarna är vilsna rådjur, eller valrossar med huden täckt av tatueringar och utslag. Det ligger skräp på marken och folkhälsan är allvarligt hotad av socker, transfetter och chips. Pizzan äts numera med bearnaisesås. På den vackra insjöns yta finns ett tjockt lager av solkräm.

Det är uppdraget att skapa en berättelse om detta nya land som blir Lars Tunbjörks livsverk. Främst i boken Landet utom sig. Det är en bok som blir ett avgörande verk och tål att jämföras med Sune Jonssons Byn med det blå huset från 1959, en annan epokgörande skildring av Sverige.

Det finns ett före och efter utgivningen 1993 av Landet utom sig. En tredje fotograf värd att nämna är Gerry Johansson som på ett mer lågmält sätt låter motiven diskret ramla in i kameraögat. Plus naturligtvis Roy Anderssons bildvärld. Men om Sune Jonsson med sin metalitterära rekonstruktion av en västerbottnisk landsbygd prickar in något ömt och vackert som försvann med en levande landsbygd är Tunbjörks Landet utom sig en patologisk skildring. En obduktion av ett dött och begravet välfärdssverige där marknaden tagit över.

Tunbjörks bilder är elaka och träffsäkra – det är bilder av människor som solar sig på campingplatser medan Sverige undan för undan demonterar ett samhällsbygge. Statliga företag och kommunala fastighetsbolag säljs ut. Skola och förskola privatiseras. Postkontor läggs ner. Små samhällen vittrar sönder.

Landet utom sig innebar på sin tid också ett definitivt stilbrott mot gängse dokumentärfotografiska konventioner. Borta är det naturliga ljuset och människor som snällt tittar in i kameran liksom det svartvita fotografiets känsliga gråskalor och djupa svärta. Tunbjörk plåtade i färg och använde blixt. Ett brutalt ljus som lyste ut de minsta detaljerna och skoningslöst, likt en paparazzo, avslöjade en ny svensk verklighet.

Här var Tunbjörk banbrytande i sin hänsynslöshet och rent stilmässigt nära amerikansk gatufotografi som förknippas med New York och fotografer som Bruce Gilden, Garry Winnogrand, Diane Arbus eller Lisette Model.

Fotografer som inte tar några fångar. Som inte ber om ursäkt. Som inte förskönar. Som inte tvekar att smälla av en blixt i nyllet på en raggare och är tillräckligt streetsmart för att överleva.

I en intervjufilm beskriver Lars Tunbjörk arbetet med Landet utom sig med orden: att det var som att resa i Amerika. I ett annat land. Dessutom hette han Lars. Det förpliktigar att heta Lars (Lars Norén, Lars Vilks, Lars Tunbjörk, Lars Forsell osv). Här finns ett spår till Lars Norén i den meningen att svenskan begåvats med uttryck som ”en julafton i bästa Norénstil”, ”en Norénkväll med mamma och pappa”, ”pappa ska bara ta en Tulo”. På samma sätt går det att beskriva delar av Sverige som Tunbjörksland eller en riktigt ful stormarknad som en Tunbjörkare.

I litteraturvetenskapen kallas det för negative capability. Alltså en litterär texts förmåga att skapa metaforer i språket. Det gäller också bilder. På svengelska kallas bilder av detta slag för ikoniska.

Med sitt livsverk gjorde Lars Tunbjörk det svenska språket och våra ögon rikare. Priset blev högt. Olycka. Inre sorg. Men jag tror också en sorts punkig skadeglädje över att kunna fånga alla dessa bilder, att få muta in fulsverige, Galne Gunnar, Bert Karlsson, Ullared och Eddie Meduzas Sverige. EPA-traktor Sverige. Hembränt på dunk-Sverige. Foppa toffel-Sverige. Kobingo-Sverige. Lotto-Sverige.

Jag tror nämligen inte att det går att vara en helsnäll människa för att klara av att skildra något så överväldigande och sorgligt. Att bli den som satte ribban för att bildsätta den sublima pyspunkan.

Men för att det ska fungera att skildra det fula måste det till en form av kärlek. Förmågan att älska dina medmänniskor. Annars går det inte.

Där tycker jag mig se en brottning i Lars Tunbjörks bilder: mellan att älska och hata. Mellan att aggressivt fotografera skammens minsta vrå och ändå släppa fram något annat. Hur långt kan en fotograf gå med sina bilder? Att hitta kärleken i att skildra människor betyder att bygga upp sin egen konstnärliga trovärdighet genom att blottställa sig själv. Konstnären får inte peka finger men ska så att säga simma in i och vända ut och in på en verklighet och samtidigt ha kärlek nog för att kunna kommunicera.

Det är en viktig och känsligt curerad utställning som nu visas på Fabriken i Kivik. Den som curerat utställningen är Johan Pettersson som också är bildkonstnär. Det har inneburit ett ordentligt gräv ner i Lars Tunbjörks arbeten. Ett fynd är en hittills aldrig utställd bildsvit från bostadsområdet Karosta i Liepaja i Lettland – en postsovjetisk verklighet som publicerats i en bok lagom till utställningen. Lars Tunbjörks egna färgkopior, lite mindre printar med en något nedtonad färgskala visas också i utställningen. Bilder från uppdrag. Porträtt på kändisar, naturstudier, bilder på blommor och blomstermässor och bildsviten Office.

Plus en hel del andra bilder vars främsta mening tycks vara att bevisa att Lars Tunbjörk var ett riktigt proffs, en yrkesfotograf som levererade.

Men varför säger ingen som det är? Att Lars Tunbjörk också var djupt olycklig och sårbar. Bakom all respekt över hans yrkeskunnande, ödmjukhet och professionalism finns det en gnisslande tystnad.