Men Stefan lyckades övertyga honom om motsatsen och Alice Cooper hittade dit. I dag talas det om spelningen som en av höjdpunkterna i Skogsröjets tolvåriga historia.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
För musiken – och för byn
Det var inte många som trodde det skulle gå att arrangera en rockfestival på en så liten ort mitt ute i skogen. Men sedan starten 2006 har ryktet om Skogsröjet spridit sig, både bland festivalbesökare och inom artistvärlden.
Att Alice Cooper kom dit och gillade vad han såg har gjort det lättare att boka stora artister som gärna kommer och spelar även om de får lite mindre betalt än på andra håll.
När man pratar med Stefan Englund är det uppenbart att målet inte bara är själva konserterna. Inte för honom. Det handlar lika mycket om orten i hans hjärta, Rejmyre.
– Det är därför vi gör det här, för att gynna byn. Vi använder vinsten till att stötta föreningslivet. Och för näringslivet här är festivalen väldigt viktig. Konsumaffärens intäkter den här helgen motsvarar en vanlig månad. Alla tjänar på det, macken, gästgiveriet, glasbruket.
Rejmyre har 875 invånare. Att totalt 6 000 besökare varav 4 500 campare plus knallar sätter avtryck är inte konstigt.
”Vi är så många som samarbetar”
När vi hälsar på är det söndagen före festivalen och fyra kilometer stängsel ska sättas upp på gräsytorna intill skolan, kyrkogården och de angränsande villorna. Förutom den ideellt jobbande styrgruppen med Stefan i spetsen finns det volontärer som hjälper till. Och ett 30-tal ensamkommande flyktingungdomar som på det här sättet har fått sommarjobb.
”Festivalgeneral” är ett slitet uttryck och känns helt malplacerat på Stefan Englund även om Skogsröjet knappast skulle existera utan honom. Han framhåller att han själv inte har tjänat en krona på festivalen, snarare gått back.
– Det här mår jag bra av, säger han och pekar runt mot alla som jobbar. Vi är så många som samarbetar, och i så olika åldrar. Han som röjer sly där borta är Karl-David. Han är 70 plus. Och så är det min pappa Erik som kör lastmaskinen där. Vi kallar dem PRO-gruppen.
En festival utan våldsamhet
Skogsröjet tar in maximalt 6 000 besökare. Fler vill man inte ha. Man ska kunna stå längst fram och headbanga. Stefan jämför med en grillfest hos bästa grannen, man ska ha trevligt och träffa sköna människor.
– 70 procent av besökarna är stammisar. De vet att vi lägger ned två veckors ideellt arbete innan. Då plockar man upp efter sig, säger Stefan.
Det finns en säkerhetsansvarig och alla volontärer får en ordentlig säkerhetsintroduktion. Hittills har Skogsröjet varit förskonat från övergrepp och andra våldsamheter.
Det är en ganska manligt dominerad festival. Så blir det, förklarar Stefan, när man har valt att satsa på hårdrock från 80-talet. Även om de lyckas boka även kvinnliga artister.
Skogsröjet är musiken han växte upp med. Han gick i lilla Rejmyre skola som nu är granne med scenerna och festivalens backstage-område. När eleverna kommer tillbaka efter sommarlovet kollar de ifall någon av stjärnorna har lagt en hälsning under bänklocket.
– När jag stod här bredvid min gamla skola och Alice Cooper avslutade kvällen med ”School’s Out”, då fick jag både tårar och gåshud. Kolla, jag får gåshud nu också när jag berättar om det, säger Stefan och visar sin knottriga överarm.
”Gillar att göra saker tillsammans”
Till vardags är Stefan verkstadsarbetare och har, trots sin driftighet, aldrig lockats av att driva eget företag. Han berättar att hans svärfar en gång sade att om han satsade all den här energin på sin karriär skulle han gå långt.
– Men jag vet inte. Jag är inte entreprenör på det sättet, jag gillar att göra saker tillsammans. Och för Rejmyre. Kolla nu fick jag gåshud igen, säger Stefan.
