– Han är urbilden av konstnärstypen som kallas ”artiste maudit”. ”Den fördömda konstnären” skulle jag översätta det, som lever sitt liv utanför samhället. En mytbild som etablerades under 1800-talet. Vincent van Gogh är kanske det mest kända exemplet, säger Herlitz, som även är programledare för Konsthistoriepodden.

I början av förra seklet var området Landala i Göteborg ett fattigt arbetarkvarter beläget utanför stadskärnan. Husen var de för Göteborg så klassiska landshövdingehusen – med en våning i sten och två i trä. Här bodde Hanna Göransson med fyra söner på 32 kvadratmeter. Adressen var Höjdgatan 10 och till den skulle Åke Göransson komma att bli knuten hela livet.  

En konstskatt i kökssoffan

Det var på Höjdgatan 10 som mamma Hanna en tid efter att Åke tagits in på det då nyöppnade mentalsjukhuset Lillhagen visade upp en hel kökssoffa med gamla oljemålningar för Åkes gamla vän, konstnären Arne Stubelius. Där låg de nertryckta och ihopklibbade och skulle skapa sensationsrubriker även i sin samtid. Över en natt gick Göransson från helt okänd till en sensation. Men han var då djupt drabbad av både schizofreni och tuberkolos och visste knappt om att det var han själv som hade målat tavlorna. 

Den stora separatutställningen på Konsthallen skulle bli den första och enda gången han lämnade Lillhagen innan han dog 1942, endast 40 år gammal.

Vanliga ingredienser i begreppet ”artiste maudit” är just utanförskap, psykisk ohälsa och en tidig död. 

– Den psykiska sjukdomen och lidandet är speciellt viktigt. På den tiden såg man det som en positiv kraft för den moderna konstnären, vilket är återkommande när man läser gammal forskning och analyser, säger Alexandra Herlitz.

Livet såg ljust ut

Åke Göransson pappa Sven gick bort när han var endast tre år gammal, och mamma Hanna fick klara saker själv. Åke visade snabbt en påtaglig fallenhet för att teckna och måla, och en tid såg livet ändå rätt ljust ut. Han blev deltidselev på Valands konsthögskola – i den krets av unga konstnärer som slöt upp kring läraren Tor Bjurström och senare kom att kallas Göteborgskoloristerna. Samtidigt arbetade han som frisörbiträde, var förlovad med Inga Andersson och fick dottern Ingrid 1927. Men tendenserna till psykisk ohälsa kom krypande i allt snabbare takt och från 1932 förvärrades hans tillstånd. Innan Ingrid föddes mönstrade Åke på en Amerikabåt men fick ett sammanbrott i New York och återvände hem. 

När dottern föddes så hade han inte ordnat något boende för sin familj och Inga och Ingrid flyttade hem till Dals-Ed som hon kom ifrån och Åke blev alltmer sjuk och isolerad uppe på Höjdgatan. Han förklarades sinnessjuk och klarade knappt att ta sig ut från lägenheten mer.

Men det var även under den här perioden han enligt många skapade sin mest spännande konst.

– Inom gruppen göteborgskoloristerna är han en av de stora och det görs nya utställningar då och då med nya perspektiv. Den forskning som gjordes under det tidigare 1900-talet är lite speciell just i och med den här förtjusningen i lidandet för konsten och så vidare, så det är spännande när det kommer andra infallsvinklar, säger Alexandra Herlitz. 

Under den här perioden gjorde Åke Göransson inte så mycket mer än att måla. Utsikten från fönstret, självporträtt och mamma Hanna blev återkommande motiv. 

Ett eget litet kosmos

Pontus Hjorthéns dokumentärfilm ”Livet är kort konsten lång” har nyligen haft biopremiär och kommer senare att visas på SVT. Han har lockats av myterna kring Åke Göranssons liv, men har grävt sig långt djupare ner i historierna. 

– Berättelsen i sig själv är den klassiska konstnärsmyten, men sen är utsmyckningarna runt omkring så speciella med Landala, hans enstörighet och hans eget lilla kosmos där, säger Pontus Hjorthén under en rundvandring i kvarteren där Höjdgatan en gång låg. 

Här finns idag en park omgiven av de så utskällda 60-talshusen som ersatte det gamla området. Men den lilla gatan som löper fram heter nu ”Åke Göranssons gångväg”.

– Den här filmen är ett rosaskimrande sätt för mig att resa tillbaka i tiden. Som vanligt har jag använt väldigt mycket arkivmaterial. Band annat de äldsta filmerna som finns från Göteborg, säger Pontus Hjorthén.

Han ligger bakom filmer som ”Fotbollens sista proletärer” om IFK Göteborg och ”Vi är barn av vår tid” om Nationalteatern. Alltid med ett Göteborgsfokus. 

Till ”Livet är kort konsten lång” har han även restaurerat gamla intervjufilmer med Arne Stubelius och letat upp de släktingar i familjen Göransson som finns i livet.

”Åke är som Jesus”

Arne Stubelius fynd i Hanna Göranssons kökssoffa har i dag en närmast legendarisk status och de hundratalet konstverk som existerar går för hundratusentals kronor när något väl säljs. En av de större privata samlingarna innehas av konstnären Lars Lerin och han säger i Pontus Hjorthéns dokumentär att ”Det tråkigaste med att dö, skulle vara att man inte får se Åke Göranssons målningar mer!”

– Han sa någon gång att Åke är som Jesus för honom. Det är hans idol, och han köper på sig allting han kan få tag i, berättar Pontus Hjorthén. 

”Livet är kort konsten lång” lyfter även fram Åke Göranssons yngre bror, Bror Göransson, som trots egen utbildning på Valand kom att bli en förfalskare av storebror Åke.

– Tidigare har man inte velat berätta den historien av respekt mot familjen. Och det gick inte så bra för Bror heller, hans liv slutade också tragiskt, berättar Pontus Hjorthén.

– Nu ville Eva, som är Brors dotter vara med i filmen och berätta om det där. Och jag tycker historien är väldigt gripande, fortsätter han.

Den tragiska kärlekshistorien med Helga blir också bärande. Hon fortsatte att vara ett återkommande motiv i Åkes målningar långt efter att de skilts åt.

– Mamma, Helga och självporträtt – och sen vad han kunde hitta runt omkring sig. Ur de motiven växer det fram en historia som är väldigt gripande, säger Pontus Hjorthén. 

Det finns inga vittnesmål om att vare sig Helga eller dottern Ingrid besökte utställningen på Konsthallen, och de syntes av allt att döma aldrig mer. Men det finns berättat vad Åke själv ska ha sagt när han fick se sina målningar upphängda: ”Den där Åke Göransson var visst en rätt bra målare. Men vart tog han vägen?”