Halsbrytande luftstrider räddar ”Top Gun: Maverick”

Tanken på en uppföljare till ”Top Gun” (1986) känns på ett sätt given, på ett annat lite oväntad. Såklart var det bara en tidsfråga innan man skulle börja mjölka varu­märket Top Gun på varenda liten krona. Det förvånar ingen. Men originalfilmen är som ett juicekoncentrat av det populär­kulturella 1980-talet: sprakande färger, glättig musik, oironisk romantik och ungdomlighet. Hur gör man en uppföljare, med en åldrande stjärna i huvudrollen, efter de premisserna?

Filmen väljer att lägga stor vikt vid tiden som har sprungit alla (förutom Maverick) förbi. Det är rätt trist att få uppdateringar av vad som hänt sedan 1986. Jaha, ungar har vuxit upp, gamla förälskelser nått medelåldern. Se där. Filmen är också ett rent idolporträtt av Maverick som en aerodynamisk övermänniska.

Men den som går och ser ”Top Gun: Maverick” för dramat har konstiga prioriteringar. Hela grejen är de halsbrytande luftstriderna. Manuset, skrivet bland andra av Cruise-veteranen Christopher McQuarrie (”Jack Reacher” (2012) och de två senaste Mission Impossible-rullarna), bygger mot filmens klimax utan stress. När finalen väl kommer når filmen nya höjd­er. Luftstridsscenerna, som inte är ihopsnickrade i datorn utan faktiska tagningar uppe bland molnen, är taktila och häpnadsväckande. Jag känner pulsen banka när strids­planen kränger krön efter krön och fienden snabbt susar efter.

Betyget är i det skakigaste laget, jag hade klarat mig gott utan alla tvångsmässiga blinkningar till första rullen, men som ren bioupplevelse är ”Top Gun: Maverick” ändå svårslagen.