BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Jag är den typ av människa som gillar tidlösa ting och hållbarhet. Jag vill att saker ska hålla i längden. När jag köper kläder väljer jag tidlösa plagg som jag kan ha i 10 till 15 år, tills det går sönder. Slit och släng är inget för mig!
Började bakom bardisk
Magnus Carlsons musikaliska karriär började bakom bardisken på det klassiska söderhaket Kvarnen där han arbetade som bartender under mitten av 1990-tal, bara något kvarter från skivbolaget Cosmos musics kontor där jag träffar honom över en kopp kaffe.
Tillsammans med några av kollegorna på puben startade han ett band som spelade olika covers – mest gamla låtar av Elvis och Johnny Cash.
– Vi kunde knappt spela men hade snöat in på den typen av musik så det blev som en kul grej. Vi var alla punkare från början och jag tror det var via The Clash som vi hade kommit in på country och gammal rock n’ roll.
Bandet spelade några kvällar på Kvarnen, som på den tiden var ett tillhåll för stans musiker. Det fick ryktet om Magnus djupa, storslagna och melankoliska röst, som har kallats Sveriges bästa av bland andra Freddie Wadling, att sprida sig. Det ledde till att Weeping Willows startade, med grunder i det gamla coverbandet.
– I Weeping Willows hade vi ett tema: vi skulle bara spela de sorgligaste och mest olyckliga covers vi kunde hitta. Vi hade regler om att vi aldrig skulle le på scen och vi levde på kaffe och cigaretter. Det var en form av teater.
Efter att ha varit stora i alternativa Stockholmskretsar under slutet av 90-talet blev Weeping Willows kända nationellt, och speciellt utanför storstäderna, efter att låten Blue and alone hade varit ledmotiv till tv-serien Pistvakt.
– Men det är inte så konstigt. Det vi spelar låter ju som Elvis, och vem gillar inte Elvis? Det är tidlös musik. Det är hållbart.
2010 blev en mörk vändning för Magnus Carlson och Weeping Willows. Trots att de själva trodde att de hade sparat pengar för framtiden hos bolaget Tambourine records stod de helt plötsligt i stället med miljoner i skulder. Händelsen, som kom att kallas Tambourine-härvan, involverade sju svenska artister som alla blev lurade på stora summor pengar. Men trots den hårda smällen menar Magnus att det är bland annat tack vare den som han i dag fortfarande är aktiv som artist.
– Vi tänkte att det finns två sätt att lösa det här. Antigen gör vi en rättstvist av det med massor av dyra advokater eller så kavlar vi upp ärmarna och jobbar. Vi bestämde oss för att inte gnälla och i stället spela. Jag ringde runt till alla spelställen i Sverige och frågade om vi fick komma dit.
”Det gav oss spelglädjen tillbaka”
Sedan turnerade Weeping Willows i flera år, med hundratals uppträdanden. Och för varje spelning kom de lite närmare målet att betala av sina skulder. Men då uppenbarade sig också en annan positiv sidoeffekt av spelandet.
– Vi kunde stå en onsdag i Ljusdal, som är en liten ort i Hälsingland, på en ölback och det var 200 pers där som kunde våra låtar. Och så stod det om oss i tidningarna och vi märkte att vi hade jättemycket publik. Det gav oss spelglädjen tillbaka. Hade vi inte haft det där problemet så hade vi kanske inte lirat i dag, visst det handlar om flera miljoner men fuck it. Nu är vi större än någonsin.
Insikten blev att det skulle vara dumt att slänga bort det som de hade byggt upp under alla år.
– Nu ska vi fira att vår första skiva, som vi gjorde när vi inte fick le borta på Kvarnen, fyller 20 år med tre konserter på Globen. Det är hållbarhet och tidlöshet.
Det största genombrottet i Magnus historia kom under hösten förra året när han var med i Så mycket bättre. Magnus säger att det som händer nu antagligen är toppen av hans karriär. Efter att han deltog i Så mycket bättre har han bland annat utsetts till årets bäst klädda man på Elle-galan, drar mycket publik till sina spelningar och när vi träffas kommer han precis från en intervju i morgonradio.
"Allt har sina eror"
Att det är långt mellan att vara inneartist i Stockholms hippaste kretsar och att vara folkkär tv-kändis är inget som Magnus upplever som konstigt.
– Allt har sina eror. När man är ung kan man vara inne, hipp och kreddig men den perioden varar bara en liten stund. Det handlar om att förvalta det man håller på med och låta det åldras med värdighet.
På Cosmos music är förberedelserna inför släppet av Magnus Carlsons nya skiva Den långa vägen hem i full gång. Under vår intervju kommer de nytryckta vinylskivorna till lokalen och Magnus fingrar nöjt på ett exemplar. Skivan kallar han själv för northern soul på svenska, något han är först med att göra.
– Jag går inte igång på beats--baserad musik. Jag vill att det ska vara riktiga människor som spelar riktiga instrument. Därför älskar jag musik från 1960-talet. Jag har aldrig varit den som går först i nya trender, utan jag vill återvinna gammal musik som fortfarande håller.
En av låtarna på skivan är Jag Hatar Hat, som är en svensk version av I Hate Hate av Razzy. Den plockades upp av Telia i deras kampanj mot näthat. Magnus, som i vanliga fall inte gör reklam, tyckte att budskapet i reklamen var så pass viktigt att han inte tyckte det var ett problem.
Engagemanget för en hållbarare värld sågs även under hans dag i Så mycket bättre, där han lade fokus på havens tillstånd – för att sätta frågan om miljön mer på agendan.
– När jag fick barn så började jag tänka: ”Vad fan ska de växa upp i för värld?” och började fundera mycket kring hur vi behandlar vår miljö.
Miljöfrågan försvinner ur samtalet
Han vill sprida kunskap om hur miljön påverkas av hur vi lever och försöka få folk att börja se det som en viktig fråga. Han menar att vid varje valrörelse försvinner miljöfrågan helt och hållet ur samtalet.
– Så klart att jobben är den viktigaste frågan, men det måste gå hand i hand med ett hållbart leverne. Mycket handlar om att få politikerna och näringslivets toppar att agera och göra något. De har väl också barn och barnbarn som ska leva på den här jorden?
