Fast det lät så bra: Hållbar demokrati.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Var och en för sig är det inget fel på orden:
Hållbar.
Demokrati.
Men kombinationen riskerar bli farlig.
För en längtan efter en hållbar demokrati är ofta ett uttryck för en längtan efter något som är starkt, stabilt när tillvaron omkring en rämnar.
En demokrati stark och stabil så att den klarar påfrestningar
Men om man vill bygga en hållbar demokrati på riktigt måste man komma ihåg att demokratins styrka är dess skörhet. Att den i grunden är ohållbar. Sårbar och bräcklig.
Den är en skör balansgång.
Ett högriskprojekt.
För demokratin bygger på en massa friheter.
Tillerkända varje individ.
Frihet att sätta sig in i politiken och göra välinformerade val.
Eller att ligga på soffan.
Friheten att ta det ansvar som följer med dessa friheter.
Och det görs inte alltid.
Det mest naturliga om en frihet missbrukas är att inskränka denna frihet.
Helt enkelt signalera att man inte litar på folket.
Så för att rädda demokratin.
Offrar man tilliten.
Men paradoxen är att för varje sådant offer.
Försvagar man demokratin.
Torgny Segerstedt skriver 1933 i debattskriften ”Demokrati och diktatur”:
”Friheten kan obestridligen missbrukas och bli missbrukad. Den innehåller emellertid just i sin egenskap av frihet botemedlet mot sin urartning. Den fria kritikrätten, offentligheten över vad som händer och sker och den rättskänsla som är tillvinnandes hos ett sunt folk motverka förfallet. Man kan förtvivla om folkväldet endast om man förtvivlar människorna själva.”
Tyvärr är det många som i dag förtvivlar. Och i land efter land ersätts friheter med förbud.
Inom sporten ultimate frisbee, berättar en tjej i samma gymnasieklass som jag skrev om i min förra artikel, ”var det ett stort problem med fusk”. Men istället för att införa nya hårdare regler och strängare straff gjorde man tvärtom och avskaffade alla domare. Och när det i dag blir någon oklarhet stannar spelet och de spelande får själva ta ansvar för att lösa situationen innan man går vidare. Och efter varje match ger lagen feedback till varandra för att tillsammans höja nivån på hela sporten.
Hon hade förstått något väsentligt, tänker jag.
Att demokratins hållbarhet hänger på tillit och på hur vi tolkar det ansvar som följer med de friheter den ger oss.
En i dag rätt ovanlig insikt.
För 20 år sedan tyckte sex procent av USAs befolkning att militärstyre vore bättre än demokrati. I dag är den siffran 17 procent. Som tycker att militärstyre vore bättre än demokrati. Och samma tendenser syns över hela Europa. Det maktfördelningssystem vi kämpat så hårt för att erövra håller vi nu mycket effektivt på att montera ner. Och i land efter land ersätts friheter med förbud.
Ändå är det få som tycks vilja gå till botten med vad denna utveckling egentligen beror på.
Vad det är för redskap vi saknar om vi vill upprätthålla demokratin.
Och kanske är vi nu vid den punkt när också de mest tvärsäkra måste ställa sig den urjobbiga frågan: är demokratin det bästa sättet att styra ett land just nu? Varför bör vi ställa oss den frågan? För att inte stå där svarslösa när demokratins ivrigaste kritiker nu osäkrar sina revolvrar.
Är demokrati ett adjektiv eller ett verb? var en annan fråga jag fick. Urbota obildad kan man tycka, men snarare en fråga som skär rakt in i konfliktens mittpunkt.
Adjektiv kommer från början från ett ord som betyder ord som kan läggas till, säger jag.
Verb är en ordklass som betyder handling.
Då borde den vara ett verb, säger han.
Borde.
För frågan är om vi inte låtit den förvandlats till ett adjektiv tänker jag och påminns om ett samtal jag hade med Anders Kompass där vi talade om de mänskliga rättigheterna. Jag sa att det är en av de vackraste texter jag vet. Shakespeares sonetter – släng dig i väggen, sa jag, det är detta dokument som får mig att gråta. Han påminde då om att denna text i vissa länder är förbjuden och förenad med stor fara att arbeta med. Vi tittade på varandra och plötsligt var det som att vi både insåg samma sak. Att det faktiskt, absurt nog, bara är ledarna i dessa länder som tar detta dokument på allvar. Som ser ordens värde och därmed textens faktiska styrka och radikalitet. Medan vi här tillåtit en sådan språklig inflation att ord som mänskliga rättigheter, demokrati, rättvisa och solidaritet förvandlats från verb som kräver något av oss, till adjektiv och nu främst fungerar som dekoration av tal framförda av våra politiker eller företrädare för näringslivet. Samtidigt som de kan blunda för att det mitt framför deras ögon bryts mot dessa rättigheter.
Och vi låter det ske. För vi har vant oss vid att ord ingenting betyder.
Riksbanken har inflationsmål för att säkra den ekonomiska utvecklingen.
Men vem säkrar ordens värde? För faktum är att utan ord som betyder något blir det mycket svårt att förändra samhället utan våld. Och det är ändå ett av de grundläggande kriterierna för en demokrati.
Demokratin kan aldrig vara hållbar och just därför måste vi värna de strukturer vi har som kan vårda dess bräcklighet. Så att vi orkar stå ut med denna bräcklighet även i osäkra tider. Respekten för ordet är en av dessa.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
