– Jag ska till Västerås och spela i Lasses kvarter. Det är första giget med nya skivan och det är asroligt!

Hur känns det att släppa ut nya skivan i världen?

– Jag trodde jag skulle vara coolare nu när det är andra gången gillt och det är väldigt roligt, men också jättejobbigt. Väldigt nervöst. Jag är inte nervös för spelningar eller min insats, utan att jag jobbat så hårt så länge med något som är väldigt privat och ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Och när en skiva släpps så ska ju folk börja tycka. Det är en konstig grej. 

Men den förra skivan fick ju strålande kritik. Kommer din publik känna igen sig?

– Jo, det tror jag. Det är fortfarande jag. Och mycket röst – som vanligt. Men den är mer nu. Jag har jobbat mer tematiskt och koncentrerat. Förra skivan var hela mitt musicerande ihopplockat på en skiva. Nu är det gjort under ett drygt år.

Berätta om biktbåset!

– Ja, gärna! Jag tänker väldigt mycket på religion och allt som är omkring det. Jag har alltid varit väldigt fascinerad av framför allt kristendomen. Och förra sommaren fick jag möjlighet att vara på residens i Ställbergs Gruva och bidra till deras konstfestival. Det blev ett mobilt biktbås som jag frenetiskt snickrade ihop nere i källaren och som ställdes ut på festivalen. Det var självgående, folk fick komma dit och så hade jag skrivit texter som de fick läsa om de ville, och så fick de bidra med sina tankar om synd.

Varför synd?

– Jag vet inte, det är någon hang up. Ordet synd är så himla abstrakt. Jag har vänt ut och in på ordet själv, men jag började fråga andra vad de tänker. Vissa tänker religion och helvetet, medan vissa tänker mer ideologiskt eller politiskt och mycket större, inte utifrån sig själv. Och vissa mer som bara ett ord, ”det är synd att det där bordet gick sönder”. Vi har ett sådant brett spektra på människor i Sverige och jag ville veta mer. 

Vad fick du veta i båset?

– Mycket olika. Det var mycket politiskt faktiskt och mycket tankar om orättvisor och så vidare. Jag har ju skapat någon form av tystnadsplikt runt det här så jag vill inte säga specifika grejer, men det var jätteblandat och allting berörde mig och allt kunde jag skriva av.

Musiken är ju inte ordinarie västerländsk popuppsättning riktigt. Vad har du influerats av? 

– På förra skivan spelade jag ju cittra och det där metalliska ljudet som cittran har, har jag alltid tyckt är så fint. Men jag vill inte spela det längre, jag älskar cittra, men jag hatar den också för den är så himla jobbig att ta med ut och spela live. Så det som har varit nu är att jag inte haft några restriktioner. Både soundmässigt och hur det ska gå att spela live har jag skitit i och bara fokuserat på hur det låter på band. Det är kanske det som gör att det inte låter så tillrättalagt. Vi har ju hammondorgel med och det var för att vi spelade en konsert tillsammans med Erik Pettersson för några år sedan, som spelar det, och jag blev kär i Hammond. I flera år har jag tänkt att jag måste ha med det och nu ska vi ut och spela tillsammans. Man kunde tänkt att det är väldigt opraktiskt att turnera med ett Hammond och ett Leslie, men jag kände att jag måste ha det, frakta ner skiten och kom ner och spela. Vi alla som varit med och spelat in skivan ska vara fria. 

När kan man se dig i stan?

– 12 september på Stora teatern. Då är det le grande release. 

Hur slappar du en söndag?

– Jag ligger i soffan. Konstant. Med eventuella kisspauser. Vi har precis köpt en mikro hem, vilket är helt sjukt, så jag köper mig gärna en panpizza, värmer den och äter den i soffan.