När Filmstaden nu åter visar ”Hajen” från 1975, där en kuststadspolis med vattenskräck tvingas bekämpa en målsökande mördarmaskin till vithaj, är det inte bara en hyllning till den klassiker som kom att bli Steven Spielbergs stora genombrott utan också till hela den kassastinna skräckgenre filmen oanandes sattes i rullning.
Till dags dato har det producerats fler än hundra långfilmer med hajen i skurkrollen, och bara de närmaste månaderna väntas filmer som ”47 meters down: Uncaged”, där några vänner på nöjesdykning i brasilianska undervattensruiner snart får sällskap av jättehajar, samt ”The room”-regissören Tommy Wiseaus redan hypade B-skräckdrama ”Big shark”, där tre brandmän kämpar för att rädda ett översvämmat New Orleans från hajar.
Föga anade Spielberg att hans genombrottsfilm, vars succé till stor del berodde på strul med produktionens mekaniska haj vilket i sin tur ledde till att teamet fick använda sig av ett suggestivt förstahandsperspektiv filmen igenom, skulle utmynna i filmer om trehövdade mördarhajar, framtida generationers badfobi och ett vitt utbrett hajhat. Faktum är att författaren Peter Benchley, vars roman med samma namn filmen bygger på, på senare år kom att ångra sin svepande beskrivning av vithajen och i stället började verka för bevarandet av hajar genom att bland annat skriva faktaböcker om dem.
Kor dödar fler än hajar
I dokumentären ”Hajen – filmen som förändrade världen” från 2012 berättas om hur filmen startade en trend bland amerikanska män att ge sig ut till havs och döda så många hajar som det bara gick, och på bara några år sjönk hajbeståndet längs Nordamerikas östkust med 50 procent.
Detta trots att endast fyra personer miste livet som följd av hajattacker i USA under åren 2003–2008, samtidigt som hela 108 personer dödades av boskap under samma tid. Men där detta faktum logiskt sett borde generera en omfattande koskräck, har filmbranschen i stället valt att fokusera våra rädslor på en fisk de flesta av oss inte ens kommer i kontakt med under en livstid. Och att ”Hajen” och dess efterföljare påverkat vår relation till vatten är en mild underdrift. I en humoristiskt anstruken artikel i New York Post berättar exempelvis två psykologer jämte fobiexperter om sina egna ”Hajen”-anknutna hajfobier – en av dem till den grad att han som barn duschade ståendes böjd över badkaret utifall en haj skulle dyka upp ur det.
Visst finns en viss logik i vår skräck i det att vi länge vetat så pass lite om hajar och deras liv, än i dag vet vi exempelvis inte helt säkert hur vithajar parar sig eller hur de föder sina ungar. Det är också betydligt lättare att vurma för pluttenuttiga vattendjur som delfiner eller valar, än för den glosögda hajen som inte ens en mor kan kalla vacker. Men kanske blev hajen helt enkelt i och med Spielbergs film till den osynliga fiende kalla kriget-eran trodde sig behöva, något dunkelt lurande som i sin tur rättfärdigade ett brutalt våld mot allt levande i havsdjupen.
Viktig del av ekosystem
Studier har visat på hur hajar bidrar till att bevara havens känsliga ekosystem genom att äta de sköldpaddor som annars äter upp värdefullt sjögräs, och att rubba den intrikata näringskedjan kan leda till att både korallrev och fiskarter dör ut. Samtidigt dödas i dag uppskattningsvis svindlande hundra miljoner hajar per år, i många fall genom att fenan skärs av för att bli ingrediens i den kinesiska rätten hajfenssoppa och där hajen lämnas att sjunka till havsbotten och sin plågsamma död. Även vårt språk utövar ett våld mot hajen, när vi pratar om ”hajplågade” stränder (engelskans ”shark infested”) i stället för att helt rätt och slätt konstatera att hajar bor där och att havet är deras hem.
I Herman Nelvilles roman ”Moby Dick” leder kapten Ahabs hämndbegär mot den vita val som knipsat av hans ben till ett lika stort hämndbegär från valens sida. För varför skulle egentligen naturen låta bli att bita tillbaka, när vi gång på gång överskrider dess lättänjbara gränser? Den mördarhaj som i ”Hajen” plågar den fiktiva ön Amitys stränder är lika påhittad som de ”livlösa svarta dockögon” Quint refererar till i filmen. Kanske borde vi i stället, liksom den långvarige hajforskaren Leonardo Compagno pekar på, reflektera över hur pass sällan hajar faktiskt attackerar oss när de har så många chanser. Kanske är vi inte så viktiga som vi tror i den vattenbaserade näringskedjan, och kanske behöver vi inte ”en större båt” för att citera Brody i ”Hajen” – snarare ett mindre ego.
