BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Då om hur utanförskap på en västgötsk landsbygd kan leda till en livslång längtan efter den sorts glamour som höjer livet ovan likhetsivrandets geggamojja. Nu är han medelålders. Nu är det hur livet blev och ifall det var det korrekta sättet att leva det på som står i fokus. Och hur han ska göra nu. Med resten av varandet på jorden.
Allas älskare, ingens älskling lyder titeln och jag trodde att det var en sorgsen (och en smula självömkande) definition av en position på utsidan av den mänskliga väven av relationer och kärleksband, men nej. Det är Hagmans ideala tillstånd. Där han vill vara. Med bara tunna band till ytliga bekantskaper, skörast möjliga förbindelselänkar till de andra. I alla fall i bokens början då Per Hagman är runt de 40 och bosatt i Nice. Hyr en liten lägenhet i en av stadens förslummade norra stadsdelar, skriver nästan inte alls, ägnar sig framför allt åt att gå till sin lokala kvartersbar. Livet där på baren är det viktigaste: Att bli en accepterad del av interiören på en klassisk europeisk gubb-bar, Per Hagmans främsta mål i livet.
Tills något slags hemlängtan griper tag om honom och han reser hem för att sommarjobba på bar i Marstrand. Men Sverige känns för trångt och han reser till Tunis, till Palermo, till Lampedusa. För att sedan återvända till fadershuset på den västgötska slätten.
Strosande relik
Han säger att han har gått direkt från att vara världens äldsta tonåring till att bli världens yngsta pensionär, och det är lätt att instämma i den beskrivningen. Som en relik från ett flanerande 1900-tal strosar Per Hagman genom tillvaron, med lätt rynkad panna, försjunken i grubblerier men med ett öga på de skiftande omgivningarna. Ibland ger han sig hän i den frivilliga exilens romantiserande klichéer, hyllar det där Andra som han funnit i utlandet hämningslöst och oreflekterat. Andra gången gubbgnäller han lika hämningslöst över det fantasilösa Sverige, över karriärism och konsensuskultur, hyckleri och inskränkthet, de där gamla vanliga sakerna.
Låter det enbart odrägligt? Det är det inte. Långt ifrån. Jag viker hundöron tätt genom boken för att hitta tillbaka till särskilt minnesvärda partier. Vissa där Per Hagman funnit en formulering som fångar livets vemod och motsägelsefullhet med exakt precision, fångat svärtan i botten av sin självvalda ensamhet, sorgen och lyckan i att vara alldeles fri. Andra för att han lyfter blicken från det egna och ger en initierad analys av utvecklingen i Libyen i samband med den arabiska våren.
Väcker längtan
De korta prosastycken som finns insprängda i boken, noveller och brottstycken till större berättelser, lyser än klarare, vackra, såriga, bultande, får en att längta efter en ny Hagman-roman.
Så kommer andra partier som är häpnadsväckande träliga. Platt språk, ältande av oförätter, ytliga analyser ur en hjärna som ju bevisat sig så mycket smartare än så. I ett långt, långt parti om en härva runt en skuld som till sist leder till Per Hagmans personliga konkurs låter han som en tjatig gammal missbrukare som har tusen och åter tusen skäl till varför just hen är extra illa behandlad av världen.
Jag kan också störa mig på hur Hagman kokett intar sin grabbposition och skamlöst exotiserar kvinnor i sin väg, leker med mansrollens gränser utan att riskera något.
Stillsamt korståg
Men, som ett sammantaget sammelsurium av längtan, introspektion och stillsamt korståg blir det bra och det dåliga i Allas älskare, ingens älskling en ärlighet och en helhet. Så där dumt och så där klokt kan en hjärna tänka, en människa agera, en författare skriva. Bristerna en sårbarhet, osminkade sprickor, rörigheten en rörlighet som visar var det blöder. Inte ens självvald ensamhet är lätt att leva i hur länge som helst, det finns ett pris att betala för att ställa sig utanför normlivets fasta strukturer och hållplatser att passera vid bestämda åldrar. Per Hagman blundar inte, förskönar inte, men backar inte heller.
