Han deltar nämligen i hög grad i samhällsdebatten och tvekar inte för att vara kontroversiell. Nu har han för första gången skrivit en populärvetenskaplig bok, ”Grundbulten – tillit och visionen om en liberal socialism”.
Det verkligt intressanta i boken är förslaget om en liberal socialism, men innan vi kommer dit uppdaterar Rothstein oss på sitt favoritämne, korruption och tillit, där han är en internationellt erkänd auktoritet.
Demokratins grundbult är helt enkelt myndigheter vi kan lita på, enligt Rothstein. ”En etiskt högtstående förvaltningsapparat”. I Sverige växte denna kompetenta och opartiska tjänstemannakår fram genom en rad reformer under perioden 1845 till 1875, före demokratins genombrott. Det är dessa institutioner som bäst kan förklara den låga svenska korruptionen. Varför denna förändring skedde just i Sverige och i de nordiska länderna får vi dock inget svar på.
Men det är med denna tillit som grund som Sverige enligt Rothstein borde ha bättre förutsättningar än de flesta andra att genomföra ”den sociala liberalismen”.
Inspiration har han bland annat fått från den italienska socialisten Carlo Roselli och den svenske socialministern Gustav Möller som båda var starkt kritiska till centralistiska och auktoritära tendenser inom arbetarrörelsen.
Men den verkligt stora inspirationen kommer från den amerikanske ekonomen David Ellerman och handlar om att den politiska grundtes som allmänt omfattas av både kapitalister och marxister – att kapitalägandet ger makt – helt enkelt är felaktig. Det kontrakt som gäller mellan arbetskraften och kapitalet under marknadsekonomin ser visserligen ut så. Kapitalägarna hyr arbetskraften och har makten att styra verksamheten. Men det kan likaväl vara tvärtom – arbetarna som hyr kapitalet och har makten att styra verksamheten, enligt Ellerman.
Det är detta som ligger till grund för den ”stiftelsemodell” som Rothstein skulle vilja se införas i Sverige.
Vem skulle då alla dessa fackliga specialister förhandla med?
Via en personalstiftelse ska de anställda kunna köpa sitt företag med företagets kommande vinster som ekonomisk säkerhet. I USA sysselsätter den här typen av personalägda företag cirka tio procent av arbetskraften. Mindre än en halv procent av anställda i Sverige arbetar i företag där de själva är majoritetsägare.
Varför det ser ut på detta sätt är svårt att förstå enligt Rothstein, med tanke på vår demokratiska tradition och våra starka fackföreningar, men historien visar att just fackföreningarna varit ett avgörande hinder. De har skolats i en modell där kapital står mot arbete och att arbetarna skulle ta makten stämmer inte med modellen.
Vem skulle då alla dessa fackliga specialister förhandla med?
Bo Rothsteins bok kan i bästa fall bidra till att den viktiga diskussionen om ekonomisk demokrati får nytt liv. Den borde också kunna leda till att en del käpphästar till vänster undanröjs. Löntagarfonderna var enligt Rothstein en sån allvarlig felsatsning.
Liberalismen måste inte vara en fiende, även om vi just nu saknar en liberalism som intresserar sig för social och ekonomisk demokrati. Och kanske handlar frågan snarare om en demokratisering än en liberalisering.
Att makt flyttas från aktieägare som aldrig satt sin fot på företaget till de som arbetar där borde vara en självklarhet för alla demokrater. Forskningen visar också att fördelarna med personalägt är stora.
Men Rothstein fokuserar för mycket på en specifik lösning. Även i Sverige finns, trots allt, väl fungerande personalägda företag och det finns en svensk tradition, framför allt syndikalistisk, som varit betydligt mer positiv till personalägande än den socialdemokratiska arbetarrörelsen.
I själva verket kan aktiebolagsformen fungera väl, men driftformen kan också vara ekonomisk förening eller en kombination av stiftelse och aktiebolag. Det finns en rad reformer som skulle kunna genomföras för att gynna personalägt om den politiska viljan finns. Inte minst borde, som Rothstein också framhåller, det stora kapital som ägs av institutionella ägare (bland annat index- och pensionsfonder), kunna användas för att öka antalet personalägda företag.
Rothstein visar på de många låsningar som fortfarande finns, inte minst inom arbetarrörelsen, för att etablera personalägda företag. Jag tycker mig dock kunna skönja en viss ljusning i den fackliga rörelsen och även i den politiska vänstern. Det finns en större vilja att diskutera ekonomisk demokrati som något annat än statlig styrning.
