Årets första stora konstbråk var kanske också dess mest infekterade. Frågan om namnet på utställningsrummet Vita Havet på Konstfack borde bytas ut lyftes internt av den antirasistiska studentorganisationen Brown Island, men blossade upp i en offentlig strid mellan debattörer från skilda håll. Läraren Sara Kristoffersson kritiserades hårt inom den egna skolan för brist på lyhördhet men fick stöd utifrån. Inte minst från de som menade att debatten olyckligt fastnat kring henne som person – hade debatten om rasism fastnat i så kallad cancel culture, alltså i utfrysning av enskilda offentliga personer? Eller var skolans förhärskande vithet helt enkelt alltför lättprovocerad?
När Moderna Museet senare i år avstod från att förvärva verk av den hastigt bortgångne Lars Vilks höjdes röster som menade att de skrämts just av hans provokativa anslag. Den berömda rondellhund som orsakat internationella diplomatiska kriser kan inte anklagas för att vara ett fegt verk – frågan är bara om den är bra konst.
Explosivt stoff
Kring dessa och ett par andra frågor, som den om könsorgan som Carolina Falkholts vaginor, borde få avbildas i storformat i offentlig konst, har debattens vågor gått höga. Men som en motsatt tendens bland årets konsthändelser syns de som i stället arbetar i en lugn och kontemplativ anda.
Konstnärer som Salad Hilowle och Lap-See Lam har seglat upp som några av Sveriges mest intressanta konstnärsskap de senaste åren men har först på riktigt uppmärksammats i år. De utmärks båda av ett poetiskt uttryck samtidigt som deras verk utgår från just sådana frågor om kulturell identitet som är explosivt stoff i dagsdebatten.
På Konstakademien och Göteborgs internationella konstbiennal kunde vi se Hilowles installations- och videoverk ”Vanus Labor”, inspirerat av 1600-talets bildspråk och en målning av den svenske barockklassikern David Klöcker Ehrenstrahl. Tillsammans med piedestaler av råa björkstammar syntes här en 3D-fräst träskulptur som kombinerades med operasång för att resultera i en omformulering av svarthet i svensk konsthistoria.
Arkiverar kinakrogar
Lap-See Lam, aktuell med sin första stora separatutställning på Bonniers konsthall 9 februari 2022, har ett lika nyskapande format i en likaledes historiskt intresserad praktik. Lam arbetar bland annat genom 3D-skanning med att ”arkivera” de kinakrogar som sedan 1970-talet varit populära i Sverige men som nu håller på att försvinna. Det är ett historiearbete som började med hennes egen mormors restaurang, och som resulterat i ett särpräglat berättande som inte sällan återskapar barndomsminnets suddiga men magiskt färgade verklighet.
Vad som tydligast skiljer Lams och Hilowles arbeten från andras mer konfrontativa anslag är att de inte låter debattlust eller provokation stå i vägen för det konstnärliga arbetet. För visst har de båda en omvälvande kraft i sina verk, men den finns just i verket, inte i en förenklad debatt mellan två läger.
Ja – debatter är helt nödvändiga, konfrontation likaså. Men just konstens unika styrka ligger i att den arbetar med medel som kan nå bortom det binära tänkandet, genom att visionärt skapa nya världsbilder.
Detta arbetssätt ligger Lam och Hilowle i fatet, eftersom det aldrig kan generera lika många rubriker. Men den komplexitet och den konstnärliga fördjupning som deras verk i stället erbjuder borde vi tacka dem för.
