Hon fick gå i ”söndagsskola” hos en konstnär i Dalsland som barn, klottrade ner sin gymnasieskola nattetid och uppfann begreppet ”grafitta” under målarnamnet Blue. Hon finns representerad på Göteborgs konstmuseum och på Skissernas museum i Lund, i Wanås skulpturpark står en tågvagn hon målat och hon har väckt internationell uppmärksamhet för sina muralmålningar. Inte minst då hennes fem våningar höga fallosmålning på Lower East Side i New York kom att väcka sådana protester att den målades över efter bara en dag. Upprepningen ”How to be Esoteric in the Patriarchy” i Stockholm klarade sig något längre, en knapp vecka. 

När man först möter Carolina Falkholts verk kan man få för sig att de är skapade ur obändigt självförtroende, något nästan exhibitionistiskt sexuellt. Det finns också något svårgreppbart och flummigt, Carolina Falkholt pratar om det undermedvetnas inflytande och om konstnärer som häxor, häxor som konstnärer. Men om man får, och vågar, ta klivet in i de samtal hon älskar så hänger allt samman. Det finns en mening i att visa vad man blivit utsatt för, liksom att nämna dem som brann på bål i häxfördrivelsens namn.

Trauman att bearbeta

– Jag blev utsatt för sexuella övergrepp från att jag var sex år gammal. Det var nånting jag inte kunde prata med mina föräldrar om, samtidigt som jag inte kunde stoppa det från att hända.

Tror du konsten som du gör hade funnits om du inte varit utsatt för det som du har?

– Nej, då hade jag väl inte haft några trauman att bearbeta, då hade jag väl varit veterinär, säger hon och skrattar. 

– Velat vara snäll mot djur liksom… Jag ska inte säga att jag är glad att jag blev våldtagen som barn, men jag har fått ett fett material av allt fuckat jag tagit mig igenom. Och jag tror att min konst kan funka som nån slags medicin för andra våldtagna barn så att de inte behöver skämmas lika mycket som jag skämdes under hela mitt liv för att jag gått med på sexuella akter som jag visste att jag inte fick. Att jag var en stygg flicka som gjorde fel. 

För nätverket och den konsthistoriska förkovringen har hon skrivit in sig på HDK-Valand i Göteborg, hon har ett år kvar på Master of Fine Arts. Vi sitter i hennes lilla ateljé med utsikt över Hagas takåsar, i en kulört röra av färgtuber, påsar, en slipmaskin, några målningar, lite kläder, smycken och nån medicinburk. 

Vad tänker du att hämnden består av – att du syns?

– Ja, att sexualiteten i kombination med konsten får ta plats. 

Men även om konsten ska ta plats tycker hon inte om när privatpersonen Carolina känner sig avklädd i offentligheten. 

– Det är väl därför jag har alla de här tatueringarna, jag vill inte visa min nakna hud, samma nakna hud som jag hade när jag var barn och inte kunde skydda mig. Jag kunde inte stå upp för mig själv och säga att ”jag vill faktiskt inte att det här händer”. Att barn skriker så mycket är för att de inte har en helt egen röst med helt uttänkta strategier. Man får skrika för att markera.

Bråddjupa orättvisor

Hon skojar förvisso om att jag är hennes nya psykolog, men det är inte hennes gränser som förskjuts i samtalet, det är mina. När jag ökar uppspelningstakten på inspelningen av vårt fyra timmar långa samtal låter jag som Kalle Anka, hon som jag gör i vanliga fall. Orden kommer inte snabbt, men närvaron är intensiv, associationerna många. Stundtals är tonen uppsluppen, andra gånger introvert, nästan malande och låg. Såväl drivkraft som ångest grundas i hur världen präglas av bråddjupa orättvisor. Då hon nyligen fann sig själv i en uppräkning av erotisk konst blev hon överraskad. 

– Jag har aldrig tänkt att jag gör erotisk konst, det har jag sett som nånting annat. Jag gör mer aktivistisk, feministisk konst. Men om det aktivistiska och feministiska kan få komma in i det erotiska, att man liksom talar om sex, erotik och kvinnlig sexualitet på olika sätt genom konsten, så är det ju det som jag intresserar mig för. 

Hon konstaterar att konstnärer parafraserar sina föregångare därför att varje samtid har en begränsning i hur långt den kan föras vidare av ett verk. Tillsammans med två andra HDK/Valand-studenter önskar Carolina Falkholt få uppföra vad hon kallar sin fittkyrka, i Lund. ”Hen – en katedral” blir en upprepning och utveckling av Niki de Saint Phalles ”Hon – en katedral” från 1966. Besökarna kliver in genom ett sköte mellan två särade ben, byggnadens andra ände är en kukformad konsthall. Hon önskar att kvinnliga och queera konstnärer ska kunna få komma dit, bo i benen, mötas och samtala.

Det jag gjorde mot mig själv och min kropp precis innan jag blev gravid, de drogerna jag tog och de sinnestillstånden – det var så nära döden

Att skapa någonting att leva för

Man kan lätt förledas att tro att den som är stark inte också är skör. Att den som syns gör det för att den uppskattar det. Det tar mig en god stund att ta in att det var för att hon var livrädd som hon valde att strippa i sin ­senaste performance ”Pussy Ass Peace” på Galleri ­Thomassen. Att hon, som är en av Sveriges mest namnkunniga konstnärer, som ­framträder som en sorts animéfigur från Bronx, som orädd målar muralkukar och centri­fugalfittor – att hon har en kropps­dysmorfofobi som är minst lika brutal som andra kvinnors. Att hon rent av såg det som lite absurt att någon skulle vilja titta på en kvinna som henne i 40-årsåldern. 

– När jag ser dokumentationerna så ser jag att jag måste ha mer tatueringar, säger hon.

Andra hade kanske gått sönder mer kroniskt av det du upplevt.

– Ja! Och det hade jag nog gjort om jag inte hade fått barn, det var väldigt läkande, säger hon.

Hennes dotter är vuxen i dag, Carolina Falkholt blev gravid när hon var 25 år. 

– Jag kände då att jag hade absolut ingenting kvar att leva för så jag måste skapa någonting som jag kan leva för. Jag tänkte att jag blir gravid med nästa kille jag ligger med. Första bästa rave tog jag. Jag var så djupt deprimerad över alla män som ville ligga med mig och sedan bara ghosta – innan det ens hette ghosta. För att jag var för mycket, för intensiv, för emotionell. Jag var inte den söta lilla tjejen man kunde ha på armen, jag tog för mycket plats och mitt hjärta var helt krossat, säger hon.

Han sa att institutionen behövde se min fitta.

Nära döden

Att inte kunna gå ut på nätterna och måla var tufft för en ammande Carolina, men idén att moderskapet skulle tvinga henne att styra upp sitt liv fungerade.

– Det jag gjorde mot mig själv och min kropp precis innan jag blev gravid, de drogerna jag tog och de sinnestillstånden – det var så nära döden. Hade jag tagit ett litet steg till hade jag inte levt i dag. Jag kände hur farligt det var, men jag brydde mig inte om det för jag kände att jag inte ville leva i den här fruktansvärt orättvisa världen. Hur kunde jag då plantera ett barn? Jag tänkte väl att med min gränslösa kärlek så får det här barnet en bra uppväxt. Och jag har världens bästa barn, säger hon och räknar upp en hel massa kunskaper och egenskaper som hon beundrar hos sin dotter.

”Mamma, du går faktiskt ut och målar fittor och kukar på väggarna?! Jag kan göra precis vad jag vill!”

Den uppseendeväckande konsten påverkar ibland familjen och hon tycker också att det emellanåt är svårt att förhålla sig till sina föräldrar i sammanhanget. Hennes barn har ibland tagit det dåligt och stundtals väldigt bra.

– För några år sedan sa hon att ”Mamma, du går faktiskt ut och målar fittor och kukar på väggarna?! Jag kan göra precis vad jag vill!”

Burn!

– Ja, exakt, vad ska jag svara på det? Haha!

Carolina Falkholt sticker inte under stol med att hon tidigare ”tagit nästan alla droger som finns”, inte minst under ett konstresidens i New York för fem år sedan. Men sedan dess har en stor frigörelse skett i hennes liv.

– Jag fick prata med en onlinepsykolog och efter bara några minuter sa hon ”du, har du en man i ditt liv som säger åt dig hur du ska göra?”. Eh, fuck ja, det har jag. Hur kunde du veta det? ”Du gör dig av med honom genast, ingen man ska säga åt dig vad du ska göra”. Att hon bara kunde se det. Han var helt innästlad i mitt liv, säger hon. 

Vi kommer inte att namnge honom, men han besatt en bildningspondus och en position i Göteborgs konstvärld som en ung Carolina inte gjorde då de möttes för femton år sedan.

– Han sa att institutionen behövde se min fitta. 

Men vad i helvete?! 

– Ja. Jag var rå från gatan, gick på det där. 

Kontakten är numera helt bruten. När den pågick var hon inte medveten om att det fanns något som kallades psykisk misshandel.

– I början av den relationen blev jag inspärrad på akutpsyk i flera månader och när jag kom ut så sa han att jag inte skulle äta mina mediciner, för då skulle jag göra dålig konst. Så jag åt inte mina mediciner och hade psykoser och manier. Och varje gång jag fick mani skulle han utnyttja mig sexuellt. Det är att utnyttja en handikappad människa och veta om det. Jag har känt mig dum som kunde gå på den här lögnen att jag var lägre i rang och skulle lyda hans kommandon för att han hade en mer korrekt terminologi.

Men det är ju så en misshandelsrelation fungerar.

– Ja, och det fattade inte jag för jag trodde ju att han var min närmsta och bästa.

Hon berättar att hon inte fick göra musikvideor, att han namngav alla verk och läste alla hennes mejl innan de skickades. 

– Samtidigt tyckte han att jag var så needy och behövde allt det här så jag var tvungen att betala hans telefonräkningar, nya telefoner och datorer och varje gång jag fick stipendier skulle han ha svarta pengar för att han hjälpte mig så mycket. Det var en helt sjuk relation.

Konst väckte rabalder

Idag är hon fri och har fått sin första dikt publicerad. Nu gäller bara medicinerna, ett lugnt tempo mellan framträdanden och jobb, samt varsamhet runt hälsan. Inga New York-droger, ingen alkohol, ingen mästrande man. Förutom de ständiga protesterna mot hennes offentliga verk då. När den nyligen omtalade muralmålningen intill Nordstan, den hon i Dagens ETC skämtsamt kallade ”centrifugalfittan”, var nyuppförd blev det som vanligt rabalder. Själv ville hon tala om sexuellt våld och om rätten till kvinnliga perspektiv i det offentliga rummet. När hon i dag konstaterar hur alltsammans slutade kommer upprördheten rusande och det blixtrar till i blicken. 

– ”God giving a fuck” blev övermålad med en våldtäkt i pastell, konsten fick inte vara kvar för Trafikverket orkade inte lida. Den är övermålad av nåt vidrigt pastelligt med apelsin­skivor och blommor och …

Ingenting?

– Ingenting, precis! Ett papper runt en ny sommarglass liksom.