I år är det hela fyra decennier sedan Stanley Kubricks skräckfilm ”The shining” för första gången lamslog biopubliken. Få filmer har åldrats lika väl som Kubricks filmatisering från 1980 av Stephen Kings roman med samma namn, där en aspirerande författare och nykter alkoholist tas över av mörka krafter på det ensliga bergshotell han är anställd att ta hand om, samtidigt som hans telepatiskt begåvade son hemsöks av skräckinjagande tvillingar och blodiga varsel. Med hjälp av den vid tidpunkten nyutvecklade steadicam-kameratekniken, skådespelarnamn som Jack Nicholson och Shelley Duvall och en minutiöst planerad scenografi lyckades Kubrick åstadkomma inte bara en av tidernas bästa skräckfilmer, utan också ge upphov till konspirationsteorier som att ”The Shining” skulle innehålla dolda ledtrådar till regissörens fejkande av månlandningen eller egentligen handla om Förintelsen, vilket skildrats i dokumentären ”Room 237”, och för några år sedan även i en kritikerrosad opera.
Att filmens slut skiljer sig från bokens och att Kubricks utlämnade delar som otäcka brandslangar och blodtörstiga häckdjur får ses som petitesser i det adaptiva sammanhanget, liksom att Stephen King själv fullkomligt förkastade Kubricks filmatisering och senare producerade en egen och relativt medioker tv-serie baserat på sin bok. Att den alltid lika expressive Nicholson, som några år tidigare personifierat amerikansk mentalvård i Miloš Formans ”Gökboet”, kom att göra en av sitt livs mest skräckinjagande karaktärer i rollen som Jack Torrance var föga förvånande. Desto mindre energi har dock ägnats åt hans hustru Wendy Torrance, spelad av Duvall, och hennes roll som sammanbiten sammanhållare av en familj där en av parterna balanserar på missbrukets tunna egg.
Varför hamnar då ett porträtt av en psykiskt misshandlad kvinna på en lista som ”De 25 mest irriterande filmkaraktärerna någonsin”, och hur kom Duvalls gestaltning att nomineras till en Golden Raspberry Award för sämsta kvinnliga skådespelare? Få som sett ”The shining” kan förtränga trappscenen i slutet, där en rödgråten Wendy Torrance förtvivlat försöker värja sig med ett basebollträ mot sin demoniske man när han steg för steg tvingar henne uppför en hög trappa, och vars intensitetsfaktor blir ännu högre med vetskapen om att Kubrick lät ta om scenen hela 127 gånger. Klaustrofobifaktorn tjongar snabbt upp till hundra när Jack med en yxa hugger sig in i det trånga badrum där Wendy barrikaderat sig och där ingen väg ut finns utöver det minimala fönster hon just tvingat ut sonen Danny ur.
I kortdokumentären ”Making The shining” avslöjar Stanley Kubricks dotter Vivian Kubrick hur hennes pappa rådde henne själv och filmteamet att ”inte sympatisera med Shelley”. Shelley Duvall fick också höra av Kubrick att hon i princip slösade bort allas tid. Han ska dessutom ha ignorerat att säga något om hennes insatser och beordrat teammedlemmar att ignorera Duvall. Är det då så konstigt att resultatet av denna avancerade inspelningsplatsmobbning blivit en karaktär som enligt Stephen King själv ”bara är där för att skrika och vara dum” och, som han också beskrivit som ”en av filmhistoriens mest misogyna karaktärer någonsin”? Den mardrömslika inspelningen, som pågick under ett års tid, ska ha orsakat kraftigt håravfall hos Duvall, som i David Hughes bok ”The complete Kubrick” beskrev rollen som ”den svåraste jag någonsin spelat”. Med dessa beklämmande fakta i bakhuvudet smärtar det extra att se skådespelerskans medverkande för några år sedan i den amerikanska tvshowen Dr Phil, där en uppenbart psykiskt instabil Duvall, som då varit borta från offentligheten sedan 2002, bad om hjälp och sade sig veta att den då avlidne Robin Williams fortfarande levde i form av en ”shapeshifter”. Även om det inte går att skylla Duvalls sjukdom på Kubricks filmterror, lär den heller knappast ha gjort saken bättre.
Men vad är det annars som stört så många med filmens gestaltning av Wendy Torrance? Den som läst Kings roman vet att den litterära Wendy Torrance, förutom att vara blondin och inte brunett som Duvall, har en helt annan form av stringens kopplad till sig. Bokens Wendy har utöver sitt hemmafruskap också en sociologiexamen, citerar Shakespeare och är överlag en betydligt mer handlingskraftig karaktär, även om hon lever med samma typ av medberoende genom sitt äktenskap med en nykter alkoholist. Trist nog försvann den enda scenen i ”The shining” där en mer sansad Wendy Torrance får träda fram, när Kubrick, efter inledande dålig kritik i USA, klippte bort hela 24 minuter inför filmens europeiska premiär. I originalversionens inledning undersöker en läkare Danny i hemmet efter hans varselanfall i badrummet, varpå Wendy avslöjar både fakta om sonens hemliga kompis Tony och att Jack innan han slutade dricka dragit Dannys axel ur led. Fortsättningen på filmen blir inte lika begriplig utan denna information.
För medan filmens Jack Torrance från start mest grymtar runt som en jovialisk familjedespot med skrivkramp är det Wendys känslomässiga arbete – det vardagliga, men osynliga, projektledande och relationsunderhållande arbetet – som gör att familjen kommer tillrätta på hotellet, att Danny mår bra och att de sysslor Jack är anställd för att göra överhuvudtaget blir gjorda.
Den som klagar över hur Wendy Torrance framställs i filmen kan begrunda vad vi egentligen förväntar oss av kvinnliga karaktärer på film i dag – nämligen att de ska stå lika föredömligt handlingskraftiga som antika stenstoder.
Med all respekt för sakfrågan, hur hade en själv reagerat om en död och förruttnad kvinna försökt strypa ens barn på ett insnöat hotell samtidigt som ens bättre hälft tagits över av ett slaktarspöke? Troligtvis på exakt samma sätt som filmversionens Wendy, som faktiskt också till sist räddar både sig själv och Danny, medan Jack får det förfrusna öde han förtjänar. I #metoo-uppropets klargörande kölvatten ter sig Kubricks regissörsfasoner som de faktiska övergrepp de var, och Shelley Duvalls rollprestation som den oslipade pärla för vilken hon aldrig fått den cred hon förtjänat.
