Det senaste året har bjudit på flera biopremiärer för filmer om stora brittiska artister. ”Bohemian Rhapsody” och bioaktuella ”Rocketman” var i princip raka hjälteporträtt av Queen respektive Elton John. Även ”Yesterday” är späckad med musik, signerad – du gissade rätt – The Beatles. Men filmen handlar inte om bandet utan om Jack (Himesh Patel), en kämpande trubadur vars låtar inte ens föräldrarna längre orkar fejka något intresse för.
Den enda som fortfarande tror på honom är manager/bästis Ellie (Lily James), som beundrat hans musikskapande halva livet. Själv är Jack redo att ge upp efter ett misslyckat festivalgig – och just den kvällen blir han påkörd av en buss. När han vaknar är han den enda i världen som minns The Beatles. Snart inser han att han kan slå mynt av en gigantisk låtskatt av ”egenskrivet”.
En galen premiss
Frank Capra-klassikern ”Livet är underbart” spinner kring temat ”hur hade världen varit om jag aldrig hade funnits”, här är det Beatles som är borta ur världshistorien. Men det grävs inte särskilt mycket i temat – förutom roliga detaljer som att ett visst långluggat britpopband aldrig heller blev till – utan det blir mer en fond för berättelsen om Jack.
Ja, det är en rätt galen premiss, även om man bortser från själva bandförsvinnandet. För trots att många av Beatleslåtarna håller än i dag är de ju formade av sin tid och kärleken till dem beror ju på att de har varit folks följeslagare i snart 60 år. Visst, de mer anspråksfulla låtarna skulle kunna hitta en publik, men jag ser det som föga sannolikt att ”She loves you” eller ”A hard day’s night” skulle bli en världshit 2019. Det har ju hänt en del sedan dess, både med låtskrivandet och arrangering/produktion. Men hittar blir de i den här filmen – och plötsligt är Jack jagad av skrikande fans, polare med Ed Sheeran och upphottad av den nya managern Debra (spelad av den alltid lika briljanta Kate McKinnon från ”Saturday Night Live”). Men hur länge ska lögnen hålla – och klarar hans samvete att lura hela världen?
Där ”Bohemian Rhapsody” och ”Rocketman” var en hyllningar till hantverket hos några av 1900-talets största låtskrivare säger ”Yesterday” mer om vår Idol-dränkta tidsanda: det är inte genom hårt arbete utan genom posering och genom att utge sig för att vara någon man inte är som framgång uppnås.
Omodern skildring
Gänget bakom ”Yesterday” har många succéer i meritlistorna: regissören Danny Boyle vann en Oscar för ”Slumdog millionaire” (2008) och manusförfattaren Richard Curtis skrev ”Love actually” (2003). Det är också dessa två filmer som det pushas för på filmaffischerna när ”Yesterday” lanseras. Tyvärr är den inte i närheten av de just nämnda i vare sig hur den berättas eller i hur den engagerar. Det är en habil rom-com som är helt uthärdlig om man inte har några förväntningar.
Dock – och det här är en tung invändning för alla oss som har lärt oss se på världen med feministglasögonen på – är porträttet av Ellie närmast skrattretande 2019. Hon är å ena sidan en cool brud med humor och massa driv, å andra sidan en Keira Knightley-vacker storögd beundrare som väntar och väntar och väntar på en talanglös gitarrsnubbe som inte förstår vilken böna han har chans på. Det känns mest som alla lata snubbars våta dröm – att bli en stjärna på någon annans slit och sedan ha en pingla som troget väntar hemma. Modernt är det inte.
