Dånet från en fors må låta unisont. Men lyssna noga och du kan höra tiotals, tusentals, individuella stämmor. Varje flod spelar dagligen upp virvlande symfonier av skvalp och stänk, brus och dropp.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Detta är bara en av alla iakttagelser som Patricio Guzmán hällt samman i sin senaste dokumentär Pärlemorknappen. Han inleder med att filma en tre tusen år gammal vattendroppe som bevarats i en kiselstenskub, och tar oss vidare längs Chiles långa kust, från rymdobservatorierna i Atacamaöknen ned till den isiga arkipelagen i Costa del Fuego. Längs vägen dyker han också ned i Chiles långa historia av oförrätter. Han berättar skräckhistorier om förtrycket mot landets ursprungsbefolkning, och vänder åter till sin konstnärsgärnings källa: Augusto Pinochets statskupp och skräckvälde, mästerligt skildrade i genombrottstrilogin The battle of Chile.
Precis som det våldsamma vattendraget, som behåller riktningen trots alla individuella strömmar, strävar Patricio Guzmán att foga samman iakttagelser om universum, planet, och samhälle till en helhet. I Nostalgia for the light (2011) jämförde han chilenska astronomers sökande efter jordens ursprung med chilenska kvinnors sökande efter sanningen om de släktingar som dödats av Augusto Pinochet. I Pärlemorknappen är det i stället vattenmassiven runt Chile som får berätta landets historia från de första bosättningarna för 10 000 år sedan, via århundranden av kolonisering, till diktaturens koncentrationsläger på öar och dumpningar av kroppar i havet.
Titelns modedetalj hänvisar till Jemmy Button, en av de fyra medlemmar i yaghanfolket som togs ombord The Beagle under en expedition 1830 för att civiliseras i Storbritannien. (Kapten Richard FitzRoy reste senare jorden runt med Charles Darwin.) Jemmy Button, som betalade för båtresan med en pärlemorknapp, blev en superstjärna i den brittiska eliten men återvände efter några år till Tierra del Fuego för att slita av sig aristokratkläderna och låta håret växa ut igen.
Patricio Guzmán intervjuar också samtida ur det nomadiska sjöfarande folket kawésqar, och berättar om hur europeiska ranchägare under 1800-talets andra hälft utfärdade skottpengar på selk’nam-folket. Som bevis kunde fattiga bönder visa upp ett par öron eller en pung. Mest betalade dock kvinnobröst, då kvinnomord förhindrade reproduktion.
Socialistledaren Salvador Allende ville återlämna mark till landets många ursprungsbefolkningar, men detta kom inte på fråga under Augusto Pinochet. I dag utsätts de fortfarande för förtryck, och tillåts inte ens beträda vattnet med sina traditionella kanoter.
En stor del av det sammanfogande arbetet görs av Patricio Guzmáns stämningsfulla berättande. Medan kameran följer en svart våg som reser över havet säger han att ”havet medierar vår relation till stjärnorna”, med en röst så hypnotisk att jag genast håller med. (Vad sjutton det betyder är en annan femma.) Rymdobservatorierna letar just efter planeter med vatten, berättar Patricio Guzmán, och lägger till att vatten är källan till allt liv, att vi består av vatten etcetera – ja, vissa av poängerna är lika originella som ett glas vatten. Andra känns långsökta, såsom tanken att Chile kanske bättre hade kunnat utnyttja sin långa kustlinje industriellt.
Men havet som metafor för politisk minnesförlust i länder med konfliktfylld historia är stark, och symboliken har en lång tradition. I det antika Greklands underjordiska dödsrike Hades drack det döda vattnet ur floden Lethe för att glömma sina liv. Och i Bibeln utropar Mika till Gud: ”Du förbarmar dig över oss på nytt och utplånar våra brott, du kastar alla våra synder i havets djup.”
Men Patricio Guzmán, som själv var politisk fånge under diktaturen, förbarmar sig inte över Augusto Pinochet. Han iscensätter en tortyrscen där en fånge injiceras med sömn-medlet tiopental och surras fast i en järnbalk för att kastas i havet från en militärhelikopter, ett öde som drabbade 120 oppositionella. Sedan träffar han en dykarexpedition som tagit sig till havets botten och fiskat upp järnbalkar som legat där i 40 år.
Haven minns. Det är människan som glömmer.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
