Länge var han socialdemokratins egen konung. Djupt hatad av högern, inte minst Vilhelm Moberg. Men Herman Lindqvist skulle ändra bilden.
Bild: Maja Suslin / TT
Dagens ETC
Denna sommar präglas av ett djupt förvirrat 500-årsjubileum –firandet av Gustav Vasas kröning 1523. Fortfarande är hans roll i den svenska historien oklar. Länge var han socialdemokratins egen konung. Djupt hatad av högern, inte minst Vilhelm Moberg. Men Herman Lindqvist skulle ändra bilden.
Henrik Arnstad
År 1932 publicerade skämttidningen Lutfisken en karikatyr av Sveriges tillträdande statsminister – socialdemokraten Per Albin Hansson – som kung Gustav Vasa, när denne rider in i Stockholm sommaren 1523.
Idag kan motivet verka knasigt. Men större delen av 1900-talet var Gustav Vasa sosse. Eller rättare sagt, det var en väletablerad självklarhet att socialdemokraterna politiskt ansåg sig representera en modern version av den förste Vasakungen. Gustav Vasa var socialdemokraternas förebild i en samtid då valet av historisk konungslig idol fortfarande var en strid mellan demokrati och antidemokrati. Mellan socialdemokraterna och högern.
Bakgrunden var att konservatismen redan hade lagt beslag på två kungligheter; de storsvenska krigarmonarkerna Gustav II Adolf och Karl XII. Därmed behövde socialdemokratin också en död kung och valet av Gustav Vasa föll sig naturligt. Socialdemokratin såg sig som modernitetens riksbyggare – på samma sätt som Gustav Vasa hade varit det tidigmoderna Sveriges riksbyggare. Arbetarrörelsen sjöng kampsånger som Vi bygger landet:
”Vi är de tusenden som bygger landet, vi bar det fram i nöd och strid, i trots och längtan, i svält och armod nu bygger vi den nya tid.”
Per Albin Hansson älskade att jämföras med Gustav Vasa som han kallade ”frihetens väldige kämpe” i ett tal 1933. År 1940 fick Hansson äretiteln ”landsfader” precis som Gustav Vasa. ”Per Albin”blev till och med den förste icke-kunglige svensk som – än idag – benämns enbart med förnamn. Han upphörde att vara republikan och spankulerade omkring på partikongressen 1944 med konunganålen demonstrativt på kavajslaget.
Historien om Gustav Vasa som socialistisk 1900-talskung är typisk för denne monark som upprört sinnen sedan 1500-talet. Den 6 juni i år firades 500-årsjubileet av att Gustav Vasa valdes till svensk konung 1523. Resultatet 2023 är en hoper felaktigheter i vår nationalismhysteriska samtid.
Näringslivet har fått för sig att det är Sverige som fyller 500 år och manifesterar det via sajten sverige500ar.se. Svenska staten är i själva betydligt äldre än 500 år, historikerkåren himlar med ögonen och Henrik Ågren (professor i historia vid Uppsala Universitet) kallar spektaklet för "historieförfalskning".
Men få bryr sig om vad forskningen anser. Istället inbillar sig både Kungen och Moderaterna att Sverige firar 500 år ”som nationalstat” – vilket är helt befängt. Nationalstater uppstod först på 1800-talet, cirka 300 år efter Gustav Vasas tid. Även Försvarsmakten går bananer i en jättekampanj om att svenska armén fyller 500 år med anledning av Gustav Vasa-jubileet. Vilket är helt fel. Men eftersom svenska flottan framgångsrikt firade 500 år 2022 måste allt svenskt militärt fira 500 år 2023 och sammanlänkas med Gustav Vasa. Möjligen med undantag av Flygvapnet?
Däremot hävdar inte socialdemokraternas Magdalena Andersson att hon är en nutida Gustav Vasa. Vad hände egentligen med sossekungen från 1900-talet?
Svaret kräver att vi går tillbaka i tiden. Kung Göstas folkliga popularitet – Gustav Vasa som svensk actionhjälte, inklusive (mestadels påhittade) äventyr i Dalarna – fick sitt massmediala genomslag 1851 via prästen Anders Fryxells dunderboksuccé Berättelser ur den svenska historien. August Strindberg läste Fryxell när han skrev den nationalistiska fullträffen Gustav Vasa (1899) som framhåller kungens mänsklighet. ”Härskaren står inte över de andra, kungen är blott en vanlig människa med både fel och förtjänster”, beskriver historikern Hanna Svensson den strindbergska framställningen. Men under socialdemokratins efterkrigstida glansdagar återkom den ofelbare riksbyggaren. Historikern och Gustav Vasa-experten Ivan Svalenius utkom 1950 med verket Gustav Vasa och beskrev kungen som Sveriges store frihetshjälte:
”Gustav hade nästan ensam burit befrielsekampens tunga börda, han var den ende av herremännen, som redan från början trätt fram som böndernas ledare. Och nog var det ungdomligt mod och obändig frihetslängtan, som besjälade den unge hjälten.”
Men eftersom Gustav Vasa under kalla kriget var synonym med socialdemokrati angreps 1500-talskungen från höger. Borgerligheten skildrade kungen som despotisk, enväldig och machiavellisk enligt sin likalydande kritik av den socialdemokratiska regeringen. Avskyn mot Gustav Vasa skedde framför allt via liberalen Vilhelm Mobergs penna, exempelvis 1967 i romanen Förrädarland. Enligt Moberg var skurken Gustav Vasa maktfullkomlig – precis som 1900-talets socialdemokrati. Moberg ansåg att Gustav Vasa delade socialdemokraternas bägge idéer; ”att ta makten och att behålla den”.
Men socialdemokraten Gustav Vasa utraderades överraskande när 1968-vänstern ersattes av 1980-talets högervåg. Nykonservatismen vred den svenska historiesynen tillbaka till en skrivning som haft sitt bäst-före-datum på 1800-talet. Återigen blev Sveriges historia de stora kungarnas historia – och denna förändrings härförare var journalisten Herman Lindqvist.
År 1991 hade Lindqvists TV-serie Hermans historia premiär på SVT och inleddes självklart med landsfadern Gustav Vasa. Lindqvist inspirerades både av Fryxells 1800-talsberättelser och Vilhelm Mobergs hat, när han häpnadsväckande beskrev Gustav Vasa styre som ett folkmord under en svensk Pol Pot:
”Detta program handlar om den mytomspunne Gustav Vasa som faktiskt kan jämföras med den tyranniske Pol Pot. Men han var också den kung som till slut enade Sverige.”
År 1997 skrev Herman Lindqvist sin första bok om Gustav Vasa och jubileumsåret 2023 är det dags för en till. Hans bok Varför just han: Berättelsen om Gustav Vasa och hans tid är en typiskt lindqvistig skröna som ibland landar i författarens bitterhet mot historikerkåren (den väcktes då han på 1990-talet lustmördades av akademiker). I sin nya bok hänvisar Lindqvist till ”historikerna” i anonym pluralis. Troligen avser han framför allt professor Lars-Olof Larsson och dennes standardverk Gustav Vasa: Landsfader eller tyrann? från 2002. Larssons bok är ytterst läsvärd. Men varken Lindqvist eller Larsson berör Gustav Vasas äventyr i den socialdemokratiska moderniteten, nämnvärt. Om du vill läsa mer om detta rekommenderas istället historikern Åsa Linderborgs underhållande avhandling Socialdemokraterna skriver historia från 2001.
Firandet 2023 fortsätter med sedvanlig svensk ambivalens. På nationaldagen 6 juni 2023 samlades kungafamiljen på Nordiska museet och fotograferades under den enorma statyn av Gustav Vasa, med devisen WARER SWENSKE (”Var svenskar!”) i versaler. Denna bisarrt nationalistiska devis förklaras av att statyn färdigställde av konstnären Carl Milles 1925. Alltså samtidigt som Milles, enligt Millesgården, sympatiserade med den italienska fascismen samt beundrade Mussolini och senare även Hitler.
Det finns någonting i själva gestalten Gustav Vasa som drar fram sådana här konstigheter, krumbukter och kalamiteter. Gustav Vasa har ständigt varit ett ideologiskt kaos, åtminstone sedan 1786 då Gustav III släpade ut honom på scenen via operan Gustaf Wasa. Därav förvirringen, felaktigheterna och den historiehysteriska historielöshet som präglar jubileet 2023.
Det kommer att bli ännu konstigare den 18 augusti.
Då arrangerar kung Carl XVI Gustaf en särskild jubileumskväll på vasaborgen Gripsholm. Kungen har personligen valt komikern Fredrik Lindström som aftonens historiske ciceron. Lindström är inte är historiker men har en språkvetenskaplig fil.kand., kan låta akademisk och har lovat kungen en ”humoristisk resa” genom århundradena.
Lindström kommenterar jubileet: ”Svenskarnas starka tillit till staten löper som en röd tråd genom de här 500 åren. Staten har kunnat ta ut höga skatter genom att samtidigt leverera till folket. Det här samhällskontraktet var Gustav Vasa först med att införa.”
Vilhelm Moberg hade påpekat för Fredrik Lindström att vad Gustav Vasa köpte för skattepengarna var en fientlig tysk armé bestående av 5000 legoknektar som under Dackefejden hade ihjäl drösvis med svenskar. Efteråt straffade kungen oppositionella med döden. Tjofaderittan.
Nåväl, Moberg hade också en fri syn på historien. Gustav Vasa agerade utifrån sin egen tids normer – och all historieskrivning handlar egentligen om nutiden. Då spelar det mindre roll vilka fakta som blandas med felaktigheter, missförstånd och lögner. Kungen kommer säkert att fnissa demonstrativt till Fredrik Lindströms skämt på Gripsholm i augusti. Med all rätt. Det är ju han som attesterar Lindströms fakturor.
Det viktigaste jubileumsåret 2023 är valspråket WARER SWENSKE. Gissa själv vad den devisen betyder i vår ultranationalistiska, militaristiska och antidemokratiska samtid.