Förläggaren och författaren Gunnar Nirstedt, som sedan 2018 driver förlaget Nirstedt/litteratur, tillbringade sina första sex år i livet på Solbacka läroverk, en mytomspunnen plats i närheten av Gnesta som gått till historien som pennalistisk och avskyvärd efter Jan Guillous klassiska roman ”Ondskan”. Gunnar Nirstedts pappa arbetade som lärare på skolan, och det mobbningsvälde som är beskrivet i Guillous bok märkte Nirstedt inte av. 

– För mig var det ett barndomsparadis. Jag och min bror sprang omkring och lekte med rektorsdottern och sådär. Fantastisk natur. Men i efterhand har jag fått bekräftat att Jan Guillou har rätt i det mesta, även om han naturligtvis överdriver sin egen förträfflighet i boken.

Syrliga kommentarer uttryckta som sanningar ska återkomma under intervjun, som genomförs i ett kök med vackra trädtoppar utanför fönstret på Sveavägen i Stockholm. I somras sålde Gunnar Nirstedt sin lägenhet, som efter 23 år blev för stor och dyr. Än dröjer det några månader innan han får tillträde till den nya bostaden, och tills dess hyr han in sig hos en vän. 

I början av 70-talet, ungefär samtidigt som Jan Guillou berättade om sina erfarenheter av Solbacka läroverk i tidningen FIB Aktuellt, stängde skolan. Nirstedts pappa behövde nytt jobb, och även om det fanns gott om lärartjänster kunde man inte alltid välja var man skulle arbeta. I familjens fall hamnade lotten på Mjölby.

– Mina föräldrar tyckte Mjölby var bra för att det låg nära kulturstaden Linköping. Vilket man i efterhand kan ifrågasätta.

Kulturstad eller ej så odlade Gunnar Nirstedt ett litteraturintresse under sin tid i Mjölby. Det började med pappans deckarsamling, vidare till mammans bibliotekskassar med samtida titlar av Kerstin Ekman och Sven Delblanc, för att han sedan skulle hitta sin egen väg bland klassikerna.

Några år senare började han studera litteraturvetenskap i Uppsala och fick sin poesi publicerad i en mindre tidskrift, vilket skulle leda till en utdragen vånda.

– Länge skämdes jag något fruktansvärt för att de där dikterna fanns publicerade. Nu står jag ut med dem, för nu har jag i alla fall gjort något annat som är bättre.

Vägen från litteraturstudent till förläggare på ett av Sveriges anrikaste förlag var precis så romantisk som den alltid verkar ha varit på 80- och 90-talet. Man gick in på en redaktion, i Gunnar Nirstedts fall Östgöta Correspondentens, och frågade om man fick skriva. 

– Det fanns en fantastisk kulturredaktör där, som sa: ”Ja okej, testa det här då”. Så skrev jag mängder med litteraturkritik där i åtta år, det var en fantastisk skola.

Jag kommer ihåg att det liksom krasade i huvudet, och sedan gick det inte mer.

En vän som på den tiden frilansade för Albert Bonniers förlag frågade om Gunnar Nirstedt ville hjälpa förlaget med korrekturläsning. 

– Det var våren 1994 som jag började läsa korrektur åt Bonniers. I efterhand har jag förstått att det är så det blir ibland, att ett förlag sitter på pottan. Så jag fick hur mycket jobb som helst den sommaren. Och sedan erbjöd de mig ett vikariat, så jag började som redaktör där i augusti 1994 och stannade i 24 år.

Varför Gunnar Nirstedt, efter flera decennier, valde att säga upp sig från Bonniers ska vi återkomma till. Men först en annan händelse som kom att bli avgörande.

Även om den litterära arbetsmarknaden på många sätt var enklare att ta sig in på under 90-talet, var det något annat som satte käppar i hjulet för Gunnar Nirstedt. Och som sedan skulle fortsätta göra det från och till under hela hans yrkesliv. 

– Första gången jag brände ut mig var jag 24. Det var när jag hade pluggat klart, flyttat till Stockholm och försökte livnära mig på att skriva recensioner. Jag kommer ihåg att det liksom krasade i huvudet, och sedan gick det inte mer. Egentligen tror jag inte att jag någonsin hämtat mig från det. Jag tycker inte att det som är min maxnivå nu är vad det borde vara. Botten går mycket djupare, så att säga.

Hur fungerar det att som 24-årig kille bli utbränd 1989? Fick du någon hjälp?

– Det var inget man pratade om, det fanns inte ens begrepp för det. Jag bara la mig platt och ljög jag för CSN och sa att jag pluggade en termin.

Sedan dess har Gunnar Nirstedt, enligt hans egna ord, gått ner sig ordentligt ett antal gånger. Det har varit långa sjukskrivningar där han bara legat på soffan och stirrat. 

– I efterhand kan jag se att jag som förlagsanställd tog på mig ett alldeles för stort ansvar för författarna, och för litteraturen om man så vill. Det har varit perioder då min hjärna varit låst i ett panikläge, då allt bara blivit ”jag hinner inte, jag kan inte”.

Senast det hände var det också litteraturen, som å ena sidan orsakat problemen från början, som hjälpte honom att bli frisk.

– Jag hade varit sjukskriven ett par månader men plötsligt började hjärnan fungera och då började jag minnas en massa saker, saker som jag läst eller hört på en föreläsning för 30 år sedan. På något konstigt sätt började jag gå igenom litteraturhistorien i huvudet och och jag hade också tur som då gick till en helt fantastisk terapeut som fattade mina skumma litterära referenser och som förstod att jag inte var manisk, utan att det hände någonting viktigt med mig.

Gunnar Nirstedt beskriver det som att han lyckades tänka sig frisk. Mycket tack vare författaren och idéhistorikern Karin Johannisson, som Gunnar Nirstedt också arbetat med som redaktör. Hennes bok ”Nostalgia” hjälpte honom förstå den utdragna depressionen, och hur han skulle ta sig ur den.

– Jag blev frisk. Och när jag väl var frisk såg jag hur sjukt allting omkring mig var.

Den dag svenska författare förstår att deras böcker i praktiken är budgeterade förluster (...) då blir det strömhopp från de stora förlagen

Var det efter det du sa upp dig från Bonniers?

– Nej, efter det hade jag nog mitt bästa år på Bonniers någonsin. Men sedan började det gå utför med den så kallade digitala omställningen och det fria utrymmet krympte mer och mer. Det var helt enkelt inte roligt längre.

Gunnar Nirstedt var inte ensam om att lämna förlaget under våren 2018. Flera personer med tongivande roller slutade till följd av digitaliseringen, bland annat Martin Kaunitz som även han startade eget förlag tillsammans med Thomas Olsson. 

”Förlaget har bestämt sig för en betydligt mer kommersiell inriktning som är anpassad till ljudboksformatet. Ett sådant förlag är jag helt enkelt inte intresserad av att arbeta på”,  sa Gunnar Nirstedt till Dagens Nyheter en månad efter att han slutat.

– Jag tror inte att Bonniers håller kvar vid det nu. Men då var det verkligen så att förläggarna och redaktörerna uppmanades att styra sina författare i en riktning som skulle funka för ljudboksmediet. Och då visste jag att jag måste sluta, att jag var tvungen att göra det när jag fortfarande var stark. Hade jag väntat och gått ner mig en gång till, då hade jag inte varit i livet nu.

Jag vet inte om det här är en etablerad fördom eller om det bara är en fördom som jag har. Men jag tänker ofta att de flesta som jobbar med litteratur men inte är författare egentligen vill vara författare. Stämmer det på dig?

Gunnar skrattar till, och samtalet som hittills haft ett allvar över sig lättas upp.

– Jag vet att de flesta tror det. Jag önskar att det stämde, att det var fler förläggare och redaktörer som visste vad det innebär att kunna skriva en text och vad det innebär att inte kunna det. Men till förlagsbranschen söker sig väldigt många som inte har någon fallenhet för skrivande alls. 

Varför söker sig folk dit då?

– Jag tror att det är för att det är förhållandevis lätt att tillskansa sig makt där. Och att utöva makt. Jag har haft en lång räcka av maktfullkomliga medelmåttor omkring mig, och över mig, inte minst.

Tänker du på Bonniers då?

– Ja, men jag har sett det på annat håll också. Och det är anmärkningsvärt, varför vill de hålla på med det här? De verkar ju hata själva ”kärnverksamheten”, som de själva skulle kalla det för. Jag förstår inte det.

Jag blev ordentligt besviken när jag såg Dagens ETC:s lista över förra årets bästa böcker.

Själva ”kärnverksamheten”, alltså litteraturen och skrivandet, är det som driver Nirstedt och på hans eget förlag, som han startade 2018 i samarbete med Modernista, arbetar han utifrån en affärsmodell som skiljer sig radikalt från de större utgivarna. 

Hos honom är varje titel lika viktig, och då inte bara som någon fin floskel, utan rent ekonomiskt. Enligt Gunnar Nirstedt arbetar förlag som Bonniers helt annorlunda, eftersom de har en grundidé som de, oavsett hur panikslagna de är, aldrig frångår. Ett litet antal böcker ska sälja så pass bra att det finansierar resten av utgivningen.

– De stora titlarna tar all marknadsföring och alla ekonomiska resurser. Det är inte meningen att de andra författarna ska sälja. Tyvärr. De författarna är där för att det ska se snyggt och attraktivt ut.

Vad menar du med snyggt och attraktivt?

– Storsäljarna vill ju vara någonstans där det är hög status. Och det får de på det här sättet. Men den dag svenska författare förstår att deras böcker i praktiken är budgeterade förluster, att det till och med är ett problem om de blir för efterfrågade eftersom de då kommer stjäla resurser från det man har bestämt ska sälja, då blir det strömhopp från de stora förlagen.

Precis samma saker som gäller för planetens överlevnad gäller för litteraturens överlevnad. Småskalighet och lokal förankring.

Nirstedt/litteratur jobbar utifrån en annan arbetsmodell, den som lanserades som ”the long tail” för 10-15 år sedan.

– Om vi gör en liten förtjänst på tillräckligt många titlar så klarar vi oss, men vi måste göra ganska många. Det handlar om mängden, för ingen av titlarna kommer sälja så mycket att det tar igen resten.

Det Gunnar Nirstedts förlag gör är också relativt billigt. Det är inga stora förskott, inga dyra internationella kontrakt, inga gigantiska upplagor. På det sättet blir förlusterna betydligt mindre om en bok går sämre än förväntat.

– Vi behöver inte lägga massor av marknadsföring på att vara säkra på att få tillbaka det vi har betalat till Dan Browns agent. Stordrift kommer inte att funka i litteraturvärlden i framtiden. Precis samma saker som gäller för planetens överlevnad gäller för litteraturens överlevnad. Småskalighet och lokal förankring. Det är det som kommer funka.

”Min stora insats som förläggare är att jag accepterar att leva i ovisshet”, säger Gunnar Nirstedt, angående de stora förlagens bydgetkalkyler.

Bild: Zanna Nordqvist

Hur mycket av en idealist kan man vara när man ändå rör sig på en marknad? Jag ser ju hur trafiken till våra kulturartiklar ser ut, och det är generellt inte särskilt många som hittar till recensionerna av smalare litteratur.

– Då tror jag ärligt talat att ni behöver vara mer excentriska snarare än att försöka bredda er. Jag blev ordentligt besviken när jag såg Dagens ETC:s lista över förra årets bästa böcker. Bortsett från några facktitlar med utpräglat vänsterperspektiv så var det väldigt svårt att skilja den listan från de som fanns i den borgerliga pressen. Det var samma Knausgård, samma Alex Schulman, samma ”Jävla karlar”. Det var precis samma kändisekonomi som i DN och Svenskan.

På listan, som innehöll de böcker som under 2023 fått de mest entusiastiska recensionerna dominerar utgivningen från de stora förlagen. 

– Det gjorde mig rätt förtvivlad. Varför vill inte vänstern använda litteratur? För det kunde jag inte se att vänstertidningen Dagens ETC gjorde där.

Några sekunder av riktigt obekväm stämning hinner passera, innan Gunnar Nirstedt räddar oss.

– Och så slår man huvudet i bordet och fortsätter. Ungefär så.