Vilket är ditt värsta Norén-sommarminne?

– Jag minns särskilt en julihelg i en vackert belägen sommarstuga i Värmland. Det var jag och tre präktiga medelålders par, samt deras barn. Av de vuxna var hälften framgångsrika psykologer. Själv var jag på väg in i en djup depression som efter en lång sjukskrivning skulle utmynna i att jag förändrade mitt liv i grunden. Men just då var jag ett vrak som satt moltyst och stirrade vid middagsbordet, själva inbegreppet av en social katastrof. Jag tror inte att jag någonsin har upplevt ett starkare outtalat hat än från dessa tre psykologer, eftersom jag förstörde stämningen och skrämde barnen. Och visst, de hade ändå semester. Efter den sommaren bestämde jag mig för att aldrig mer umgås med familjer eller familjeliknande konstellationer: mina dagar som onkel var till ända. Sedan dess begränsar jag även kontakten med psykologer till ett minimum och framlever mina somrar i hatisk ensamhet, i ett hus i skogen uppe på ett berg, med fyra kilometer till närmsta granne. Om mitt liv vore en Norénpjäs måste det vara ”Bobby Fischer bor i Pasadena”. Jag är den psyksjuka killen som folk gör allt för att slippa prata med. 

Känner du prestationsångest på sommaren?

– Nej, däremot väntar jag med spänning på en sommar som presterar. Kom igen, ge mig någon enda gång tre månader fulla av vänner och fester, eller bara ett sådant där vattenkrig som de har i ”Vi på Saltkråkan”. Jag skulle fortfarande ge vad som helst för att få uppleva det. Sa jag att jag hatar Astrid Lindgren också?

Vilken är den värsta sommarhiten?

– ”Idas sommarvisa” är outhärdlig.