Det visar sig vara Janne Bark, Uffes ständige gitarrist och vapendragare. Det senare i bokstavlig bemärkelse. Som vi har lärt oss av tidigare böcker är Stratocastern inte Barks verkliga weapon of choice. Det är en pistol av märket Sig Sauer. Gitarristen från Nynäshamn frilansar som mördarmaskin i statens tjänst, som agent med licens att döda.
Nu behöver han Ulfs hjälp med ett topphemligt uppdrag. Ryssarna planerar att slå ut hela Sveriges digitala infrastruktur, och det är, av oklar anledning, av högsta vikt att försvaret får använda ena halvan av författarens Skånelänga som kommandocentral.
Trots att Ulf är tveksamt inställd till hela företaget – och dessutom fortfarande arg på Bark efter att denne gett sig på att måla tavlor – går han motvilligt med på förslaget. Detta till stor del eftersom gitarristen försäkrar att upplägget även kommer att ge dem chans att sätta dit samhällets största avskum: de som utför bedrägerier riktade mot äldre.
Vardagar 9, snart i en Akademibokhandel nära dig!
Ovanstående är naturligtvis trams. Men byt ut Ulf Lundell mot Jan Guillou (eller egentligen hans litterära alter ego Erik Ponti), och Janne Bark mot Carl Hamilton, så har du i grova drag handlingen till Guillous nya roman ”Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters”. Undertiteln är förmodligen tillagd för att boken inte ska förväxlas med någon av Lena Anderssons Ester Nilsson-romaner.
Alltså: till hälften är denna andra del i serien ”Firma Hamilton & Ponti” en roman med dagboksanteckningar från året som gått, till hälften en actionfylld agentroman. Detta har den gemensamt med sin föregångare från i fjol, ”Den som dödade helvetets änglar”. Och precis som i den föregående boken är det i de reflekterande delarna Guillou glänser. De är ofta träffsäkra.
Författaren går till hård attack mot det Sverige som förvandlats från en (i alla fall delvis) solidarisk välfärdsstat till ett paradis för välfärdsrövare. Mot en höger som gör allt för att snabba på denna utveckling. Mot en vänster som bryr sig mer om att prata identitet än klass. Samtidigt skriver han initierat och indignerat om Rysslands anfallskrig i Ukraina.
Kängorna duggar tätt – i synnerhet är det hatobjekten Janne Josefsson och Expressen som det drivs hejdlöst med – men Guillou sparkar aldrig på den som ligger. Han ställer sig alltid på underdogens sida.
Några av bokens starkaste passager kommer till exempel när han går ut till kurdernas försvar i samband med Sveriges NATO-närmande och efterföljande slickande av Erdogans stövlar. Författaren sätter sveket i kontext: Hans Holmérs Palme-utredning flimrar förstås förbi, men här finns också en bredare kritik av utlänningslagen och Säpos implementerande av denna – såväl när det kommer till kurder som andra folkgrupper.
Vackra naturskildringar lider boken inte heller någon brist på. Dessa blir särskilt fina när de kombineras med filosoferande kring jakt och moral – vid ett tillfälle fäller den inbitne jägaren Ponti en tår över en hjortunge som lämnas att dö efter att ha fått sin mamma skjuten.
Så långt allt gott.
Förvisso saknar Guillous litterära jag all tillstymmelse till självrannsakan, eller ens mildare självkritik. Det är exempelvis inte han själv som skjutit den där hjorten, utan en annan, sämre jägare. Det enda felet Erik Ponti någonsin har begått är att han har blivit äldre, och det kan han ju knappast göra någonting åt. Men självgodheten kommer med paketet Guillou. Den är lika självklar som att han bråkar med liberala ledarskribenter och skryter om hur bra han var i simning när han var 14. Antingen accepterar man dessa saker, eller så läser man honom inte.
Det större problemet är att de intressanta reflektionerna hamnar i ett lätt löjligt skimmer när de när som helst kan avbrytas av att Hamilton kommer springande (eller kanske snarare haltande, pensionär som han är) med vapen i ena handen och någon toppmodern dosa utvecklad av Mossad som gör att han kan imitera Tage Erlander i den andra. Särskilt jobbigt blir det eftersom agentdelen av boken inte ens är särskilt spännande. Det finns ingen klar antagonist att kämpa mot, istället handlar det mycket om Pontis grubblerier över om Hamilton inte går lite väl långt när han sätter dit skurkar. Detta hade kunnat fungera som ett komplement till en bättre grundhistoria, men på egen hand skapar det ingen bladvändare.
Varför envisas då Guillou med att pracka på oss en lika osannolik som ointressant historia i detta som hade kunnat bli hans egna ”Vardagar”?
Lite har det kanske att göra med Klas Östergren, mästaren av att skriva in sitt eget författarjag i storpolitiska skeenden och skumraskaffärer. I både ”Eventuellt uppsåt” och föregångaren refererar Guillou ofta till den före detta akademiledamoten.
Framförallt handlar det dock nog om att Guillou inte vill skriva ”Vardagar”. Det hade nämligen varit att skriva finlitteratur, något som hade inneburit en smalare läsarkrets och därmed mindre möjlighet att påverka samhället. Det är lätt att sympatisera med denna brechtska tanke, men jag är inte säker på att den stämmer: Mannen är en av Sveriges mest älskade författare, massor av människor hade naturligtvis köpt även hans självbiografiska dagboksroman.
Men visst, en sådan bok hade nog inte sålt fullt så bra som den här ofrånkomligen kommer att göra. Kanske är agenttramset ett nödvändigt ont för att de smarta tankarna om NATO ska nå ut till så många människor som möjligt. Om man vill vara cynisk bidrar väl inkluderandet av Hamilton också till att göra Guillous plånbok tjockare.
Jag hade bara önskat att det hela vore lite mer sömlöst. Lite skickligare genomfört. Det kan man begära av en man utan brister med en hemlig agent som bästa kompis.
