Väckelse
Stephen King
Bonniers
Övers. Boo Cassel
Det sägs att hans vägar är outgrundliga, men om ingångarna vet pastor Charles Jacobs besked: ”Elektriciteten är en av Guds portar till oändligheten.”
Som ung och nytillträdd själasörjare i en mindre stad i New England blir han snart församlingens och bygdens gunstling. Och skulle mot förmodan pastorns godmodighet inte slå an, kan populariteten alltid tillskrivas hans älskvärda fru (med fördelaktigt yttre) och deras charmiga gossebarn. Det är tidigt 60-tal och tillvaron ter sig ombonad och behaglig.
Som så ofta hos Stephen King är det påfallande trivsamt innan de obligatoriska ohyggligheterna tar vid. De stilistiska finesserna må vara lätträknade, men berättartekniskt har King en särskild fallenhet för uppbyggnadsfasen. Som läsare vet man att småningom kommer bygget rasa, ändå kan man inte låta bli att förledas av den till synes stabila konstruktionen. Inga sprickor i sikte här!
Tidigt i Väckelse grundläggs ett speciellt förhållande mellan pastor Jacobs och pojken Jamie, som är sex år första gången de träffas. Jämte gudsorden invigs Jamie i pastorns verkliga passion: elektricitetens gåvor och gömmor. I garaget utför Jacobs allehanda experiment och det är med hjälp av en hemmasnickrad elektrisk apparat han botar Jamies äldre bror, som plötsligt mist talförmågan.
Tilliten strömmar, så att säga.
En dag är katastrofen ett faktum, och efter en sista, svavelosande predikan lämnar pastor Jacobs staden. Jamie sörjer sin vän, men kommer tids nog på andra tankar. Han artar sig till en skaplig kompgitarrist och i skildringen av tonårstiden excellerar King i några av sina favoritämnen: rockmusikens skatter, juvenil förälskelse och första samlaget, drogernas lockelse.
Kill your darlings? Nej, Stephen King har så mycket annat att ta död på.
Vid 30 års ålder är Jamie heroinist, på dekis och än en gång sparkad från ett turnéjobb. Jacobs å sin sida är i tivolisvängen, men under täckmanteln finns en besatt strävan att förmå genomföra det ultimata experimentet: att öppna portarna till oändligheten. Olyckligtvis och på omvägar blir det Jamies uppgift att assistera sin forne beskyddare och vän i dennes farliga försök att ta reda på vad som väntar på andra sidan. Och det ligger ju i sakens natur att förvänta sig spänning snarare än gudfruktighet.
Lite kuriosa så. Stephen King har i alla år gripit varje tillfälle att kritisera Stanley Kubricks filmatisering av The Shining; nyligen återkom han till ämnet, förvisso i försiktiga och förtäckta ordalag, i efterordet till uppföljaren Doktor Sömn. Kings kritik kan tyckas orättvis mot en så pass stark film, men sett till förhållandet mellan litterär förlaga och färdig film ter sig invändningarna förståeliga. Den konstnärliga friheten är stor och ska så vara, men Kubricks film är i många avseenden väsentligen en annan berättelse än Kings roman; avvikelserna och Kings missnöje var så omfattande att han sedermera lät göra en egen filmversion.
En av flera skillnader är scenen där Jack Nicholson kysser en naken kvinna, som under kyssen förvandlas från ung skönhet till ruttnande lik. Den saknar motsvarighet i boken, och får väl skrivas på Kubricks pluskonto i fråga om kreativitet. Om det ska tolkas som ett senkommet erkännande får vara osagt, men mer än 30 år senare dyker en liknande scen upp i Väckelse. Måhända blott en blinkning, och kanske rentav endast i betraktarens öga – dessutom med reservation för att författaren återbrukat sekvensen tidigare; slutet i Jurtjyrkogården räknas dock inte, där föregår förvandlingen kyssen, när läpparna möts är kvinnan redan lik (dock inte sig själv).
Men skillnaden illustrerar även obalansen som stundom råder mellan skräckfilm och dito litteratur. Filmscenen är ytterst effektfull och kvardröjande, romanvarianten är klart godkänd men knappast hårresande.
Och det är väl något av den skrivna skräckens återkommande dilemma; det brukar heta att Stephen King är bra fram tills monstren kommer.
Kritiken är inte alldeles obefogad, men bortser samtidigt från det enkla faktum att i filmen kommer det skrämmande mot en medan förhållandet är det omvända i en bok: här är det läsaren som måste nalkas det skrämmande. Det låter sig göras om man sänker den rationella garden en aning. Och sparar romanens sista fjärdedel tills kväll övergår i natt.
Så läst blir Väckelse inte bara en fängslande berättelse om mänskliga band och vilsna själar, utan därtill en ganska ruskig historia.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
