BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Så lyder en av de reflektioner över vår samtid som Gudrun Schyman levererar i dokumentären om henne själv. Filmen är tänkt att ge en inblick i politikerns, kvinnans, mammans och den nyktra alkoholistens egen kamp för att vara människa. De starkaste scenerna i filmen är mellan Gudrun och hennes dotter Anna. Gudrun verkar övertygad om att hennes brister i föräldraskapet helt går att härleda till hennes drickande, Anna håller uppenbarligen inte med.

– Fast det har ju inte bara med alkoholism att göra, vi har alltid varit bortprioriterade, andrahandsprioriterade, det gäller ju pappa också.
Pappa är ju också en otroligt självupptagen människa, säger dottern.

Filmen lyfter fram det drag av självupptagenheten som finns inbyggt i den stenhårt arbetande politikern som vill se en samhällsförändring inom sin egen livstid och därför nu ökar tempot och förväntar sig att andra ska haka på. Schyman tillåter sig också (eller är som kvinna i rampljuset kanske tvingad) att vara fåfäng vilket filmen verkar vilja framhäva genom att visa hur hon tittar sig i spegeln, rättar till håret, visar upp de nya skorna, lägger lite nytt puder.

Regissören Hampus Linder har följt Gudrun Schyman från 2014 till 2018: på Fi-kampanjer, valvakor, partimöten, de välkända home-partyna och till hemmet på Österlen. Varför så många scener trots det inte säger något om vare sig Schyman eller hennes väljare är svårt att begripa. Vi får se Gudrun promenera med klapprande klackar som enda dialog. Ibland kallpratar hon med en journalist. Hennes pressekreterare peppar henne. Hon rensar bort gamla grenar i trädgården. När hon framträder inför publik stannar kameran ofta på olika ansikten och det är filmens värsta slöseri med tid. Deras ansiktsuttryck säger ingenting om dem själva och ännu mindre om Schyman eller deras relation till henne.

Generellt blir det för många lösryckta, intetsägande små bitar ur Schymans politiska turnerande. Filmteamet följer även med till ett flyktingläger i Grekland där vi får se okommenterade bilder på tält, barn och en man med amputerade ben. Schyman har ett otroligt kort samtal med ett flyktingpar från Syrien som förklarar att ”vi mår inte bra. I Syrien är det krig, men bra”. Jahapp, hur ska vi tolka det? Vad svarade Gudrun, vad drog hon för slutsatser?

Det får vi inte veta något om, istället blir det korta stopp även i Manchester, Bryssel, Oslo och Helsingfors för att visa att Schyman även har internationell dragningskraft. ”Vi har ingen Gudrun Schyman i Norge” säger en av de norska organisatörerna. Nähä, synd för er, men det har vi i Sverige och i nästa dokumentär om henne vill jag veta mer om hennes personliga val och upplevelser, eller om hur hennes politiska visioner förändrats under årens lopp.

Schyman själv ger många ingångar, varför ställs inga följdfrågor? Som när hon under ett samtal i en kyrka får frågan om vad som skrämmer henne och svarar: ”Neej, jag är nog inte rädd för något.” Ett ganska ovanligt svar, skulle jag säga.

Det finns ändå flera fina stunder i filmen, många rör alkoholproblemen. Som när Schyman pratar om tillnyktringen och hur hon då fastnade för sinnesro-bönen (men bytte ut gud mot Gudrun). ”Gudrun, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

– Man kan inte gripa sig an hela världen på en gång, konstaterar hon. Och egentligen krävs det mycket mer mod att göra de förändringar som man kan.