BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Jag har gjort en berättelse om min egen resa. Jag är uppväxt inom Pingstkyrkan men har valt att lämna det livet. Den här föreställningen är ett tillfälle att diskutera religion, vilket vi nästan inte alls gör i Sverige i dag. Men framför allt är den rolig. 

När Marika Carlsson var tonåring i Lund var hon, som hon själv beskriver det, fanatiskt religiös. 

Uppfostrad av pingstvänner och med ett brinnande engagemang i församlingen tyckte Marika själv att hon hade svaret på alla livets viktiga frågor om rätt och fel.

– Jag visste precis hur jag skulle leva mitt liv och blev fördömande och dömande gentemot andra som inte delade mina värderingar. 

– Jag tyckte inte att man fick bo tillsammans före äktenskapet, älska någon av samma kön eller göra abort. När jag talade om sådant för andra ansåg jag att jag hjälpte dem. 

Kändes det bra att ha det så?

– Egentligen inte, för samtidigt var jag ju så rädd för att själv göra fel och bli straffad av den Gud som jag dyrkade. Jag tycker att jag är en bättre människa i dag än jag var då. 

Tog lång tid att komma ut

Länge tyckte Marika Carlsson att homosexualitet var onaturligt och fel. Sedan blev hon själv förälskad i en kvinna.

– Länge var det nog något som jag förträngde så mycket att jag nästan glömde bort det. Jag kunde väl inte vara ”sån”? Det var en lång process att acceptera det och det tog lång tid för mig att komma ut.

I dag lever hon tillsammans med sin flickvän och är glad att hon trotsade moralismen i kyrkan. 

Men i dag är ju Sverige så väldigt sekulärt. Väldigt många är ju inte religiösa. Är det här då ett ämne som egentligen måste diskuteras?

– Jag tycker det, för det är ju också ganska löjligt. Folk går omkring och är ateister, men så gifter de sig i kyrkan och döper sina barn där. Det har jag svårt att förstå. Eller så är de ateister och sedan får de cancer och upptäcker plötsligt att de har en gudstro för att döden är så läskig. 

Marika Carlsson säger att hon inte längre tror på vad som står i Bibeln eller andra heliga böcker, men att hon ändå inte är ateist – det finns något större än oss själva.

Besviken på församlingen

Processen med att ifrågasätta kyrkan började när Marika Carlsson fortfarande var ung och hennes föräldrar valde att skilja sig. Det gjorde man inte utan vidare i församlingen och beskedet gjorde många församlingsmedlemmar upprörda. Samtidigt fick Marika inte det stöd som hon behövde när det väl kom till kritan.

– Ingen i församlingen ställde upp bakom mig i den här svåra situationen. Jag var jättebesviken. Stödet fick jag i stället av klasskamrater som hade gått igenom samma sak. Då började jag ifrågasätta vad kyrkan egentligen gjorde. De stod i predikstolen och sade en massa fina saker, men när det väl gällde så svek de. 

Du gör en föreställning som kritiserar din religiösa uppfostran. Det blir väl samtidigt en kritik av dina föräldrar?

– Egentligen inte alls så mycket av dem som kyrkan. Hemma hade vi egentligen högt i tak och mina föräldrar kunde ifrågasätta församlingen. Jag tyckte att de var mesiga i sin tro och kritiserade dem när de inte orkade gå i kyrkan till exempel. 

Föreställningen som ges på Reginateatern den 2 november är en ”provföreställning” inför premiären på Cirkus i Stockholm någon vecka senare. 

– Det blir precis samma show som där, men med möjlighet för mig att finslipa några små detaljer.