Och i grund och botten har jag väl ingenting emot att det är 1994 igen.
Jag är ung och snygg och har massor med studielån kvar att slentrianplugga litteraturvetenskap för. Livet är som ett oskrivet blad och cigaretter är inte ens farliga. Det finns knapp några mellanchefer och Thurston och Kim är fortfarande ett par.
Ändå får jag panik.
För det är verkligen 1994 nu. På alla sätt. Folk har fladdriga byxor och mittbena och tittar på Friends och dessutom har Bill Clintons historiska valkampanj nyligen avslutats med en förkrossande seger. Hans viktigaste fråga har nämligen överskuggat allt annat: skräcken för gängkriminaliteten.
Det har rasat kravaller i Los Angeles utanförskapsområden, bilar bränns inför törstiga tv-kameror och de brutala gängen, finansierade av droghandeln har satt skräck i nationen. Gängen har till och med sin egen musik – ”gangsta rap” – som marknadsför deras livsstil till miljoner vita ungdomar som glatt kopierar både kläderna och språket.
Om 30 år kommer de där rapparna att vara pausunderhållning i Super Bowl men just nu är de soundtracket till en våg av anarki som påstås hota Amerika.
Bill Clinton håller på att rita om den politiska kartan helt och hållet. Han har lämnat demokraternas liberala syn på brott och straff bakom sig och omfamnat den republikanska konservatismens syn på rasfrågor och invandring.
Så vann han röster från de vita väljare han själv skrämt upp.
Och nu, två år efter segern, infriar han sina löften genom att stifta nya lagar som kommer att offra en hel generation unga, svarta män genom att låsa in dem i meningslösa decennielånga straff för obetydliga narkotikabrott.
Det kostar miljarder att bygga alla nya fängseler och ”The 1994 crime bill” går till historien som den största juridiska katastrof-reformen i amerikansk historia. Så dålig är den, att Donald Trump kunnat använda den mot Joe Biden eftersom han var med och författade den.
När Salon.com för några år sen summerade dess effekter blev rubriken kort och gott: ”Racist then, racist now”.
Men 1994 bekämpas inte gängen bara med fängelser. Genom att stämpla dem som ”Public nuisance” (närmast en sanitär olägenhet) mobiliseras samhället för att stoppa ”gängkulturen”. Amerikanska skolor förbjuder personsökare, eftersom de kan vara ett tecken på att man säljer droger (elever hade till och med fejkade personsökare eftersom det var coolt).
I flera delstater införs vistelseförbud och i Los Angeles spärras fattiga områden av. I trots med konstitutionen utfärdar domare utegångsförbud för de som påstås vara medlemmar i gänget Crips. Flera stater vill förbjuda ”gängkläder” och handtecken som signalerade gängtillhörighet. Guldkedjor, guldtänder, BMW-bilar, röda eller blå näsdukar, säckiga byxor som kan dölja vapen förvandlas alla till ett hot mot samhället.
Nu, 30 år senare, när Snoop Dogg blivit fredagsunderhållare i tv gör Gunnar Strömmer en remake av Bill Clintons war on crime som får Friends-repriserna att kännas moderna. Han jämställer gangsters med terrorister och bygger ut fängelsesystemet i en skala som kommer att göra svenskarna till Europas mest inlåsta folk.
Och kronjuvelen i kampanjen är ”visitiationszonerna”. De platser där polisen ska få bete sig lite som de vill mot folk de tror är kriminella.
I torsdags skulle Strömmer och Liberalernas talesperson i polisfrågor, Martin Melin förklara varför polisen nu ska få krioppsvisitera folk enbart utifrån vilka kläder de har på kroppen. En reform så kränkande att Justitiekanslern varnar för att den kan bryta mot grundlagen.
”Vi har sett den här rapkulturen som finns…”, svamlade Melin efter att ha snärjt in sig i ett resonemang om Guccikepsar. Kriminella har Gucci-kopior. Men det har även hederliga medborgare, men vi vet ändå vilka som är kriminella…
”Jag kan inte exakt vilka märken det är”, svamlade han vidare. Men polisen har en bra bild försäkrade han. Sen blev han jättearg över att någon kunde tro att polisen ibland begick misstag.
Hade han nämnt personsökare hade jag inte blivit förvånad.
Frågan är om klassförakt kan uttryckas starkare än i Melins babbel om hur man kan se skillnad på vem som är brottsling eller inte.
Jag tror inte det.
Det är oerhört viktigt att polisen får ”nya verktyg” för att bekämpa gängen sade Strömmer på presskonferensen. Problemet är bara att verktygen funnits långt innan Martin Melin började sin svamliga karriär i offentligheten genom att delta i lekprogrammet Robinson.
Och de fungerar bevisligen inte.
Tvärtom har de där verktygen orsakat en social katastrof i USA.
Har vi verkligen inte lärt oss något sen 1994?
Annars tycker jag vi lika gärna kan börja röka inomhus igen.
