På Järvafältet i Stockholm samlas denna vecka tusentals eritreaner från Sverige, Europa, Nordamerika, Eritrea samt en handfull icke-eritreaner, för att främja kulturellt utbyte och traditioner bland såväl den skandinaviska diasporan som de mer tillfälliga sommargästerna.
Evenemanget har i över 25 år fungerat som en mötesplats för vänner, släktingar och bekanta som på grund av kolonisering, krig, fattigdom och förtryck – både externt och internt – har ryckts upp från sina rötter och spritts över världen.
Jag syftar alltså på den minst sagt kontroversiella eritreanska kulturfestivalen, som framför allt förra året gav upphov till en mängd rubriker efter att intensiva sammandrabbningar mellan regimtrogna och oppositionella eritreaner ledde till att över 50 festivalbesökare skadades och 140 greps.
Kulturfestivalen har fördömts och kritiserats av bland annat oppositionsborgarrådet Jan Jönsson som menar att den har direkta kopplingar till den eritreanska regimen, och finansborgarrådet Karin Wanngård menar att festivalen riskerar att sprida oro hos människor som söker skydd i Sverige.
Men trots att det talades om att stoppa uthyrningen av stadens lokaler till festivalen fick arrangörerna klartecken att köra även i år.
Innanför de enorma cirkulära barrikaderna som omringar hundratals berbere-doftande tält, inhyrda karuseller och hoppborgar, ges besökare, som uppenbarligen inte delar Jan Jonssons och Karin Wanngårds oro, möjligheten att, åtminstone för en stund, minnas, sakna och hylla det forna hemlandet genom att dansa till Guayla, titta på konst, dricka honungsvin och injera samt enas under en gemensam flagga och identitet som för många många av dem – dock inte alla – utstrålar frihet, styrka och en kamp mot förtryck.
Ja, jag vet vad ni tänker.
Frihet? Styrka? Kamp mot förtryck?
Det känns långt ifrån självklart att ett land som återkommande refereras till som Afrikas Nordkorea och förknippas med ständiga flyktingvågor och drunkningsolyckor i Medelhavet, lägger stort tryck på just dessa värden. Och de tankarna är ni absolut inte ensamma om. För den växande skaran eritreaner som står utanför barrikaderna, med skyltar och megafoner och demonstrerar mot arrangemanget, och vid tillfällen tar till våld, representerar nämligen den eritreanska kulturfestivalen raka motsatsen.
Ända sedan 90-talet har festivalen, främst av oppositionsgrupper, pekats ut som en av Isaias Afwerki-regimens många plattformar för att sprida propaganda. Ett medium genom vilket de kan både förmedla och samla information, samt en möjlighet att tjäna pengar och skapa inflytande som i förlängningen kan användas för att stärka deras grepp om Eritrea.
Arrangörer, utställare och besökare har anklagats för att vara medkonspiratörer, förtryckare och illvilliga lojalister.
Men det får ju en att undra: Hur kommer det sig att en så stor del av festivalbesökarna, som antingen valt eller tvingats lämna landet de firar bakom sig, väljer att delta över huvud taget? Hur kommer det sig att de, till skillnad från demonstranterna, tycks bäva för att just demonstrera och kritisera?
Och varför denna stora skillnad bland eritreanerna?
För att förklara detta behövs någon slags redogörelse för vad de olika parterna i konflikten faktiskt tycker och tänker, samt vilka händelser som ligger till grund för deras åsikter.
Till att börja med måste jag understryka att den absolut största majoriteten av festivalbesökarna är precis som vanligt folk oftast är – oinsatta, likgiltiga eller apatiska.
Vanliga människor från alla möjliga samhällsklasser, vars vardagliga harvande och strävan efter att skapa ett gott liv i ett nytt land väger tyngre än hemlandets konflikter. För dem är inte kulturfestivalen något annat än just en kulturfestival – ett tillfälle att träffa sina kusiner och ha kul.
Med det sagt finns det självfallet renodlade lojalister på plats. Jag menar, det hade inte kallats för sammandrabbningar om det inte fanns två parter som kunde drabba samman. Men även här har man anledning att för klarhetens skull nyansera deras relation till regimen. Det hade varit otroligt tacksamt och smidigt att kunna identifiera samtliga lojalister som endast förtryckare, men riktigt så enkelt är det inte, då deras vurmande för det nuvarande styret bottnar, eller åtminstone har bottnat, i andra sorters förtryck och en efterföljande frihetsrörelse.
Ni fattar, förtryck efter förtryck efter förtryck
Isaias Afwerki, Eritreas nuvarande och enda president (han har innehaft posten i 31 år), ledde mellan 60- och 90-talet landets största revolutionära frihetsrörelse, EPLF (Eritrean people’s liberation front), som så småningom skulle gå segrande ur ett 30 år långt frihetskrig mot Etiopien.
Etiopien hade annekterat Eritrea efter att ha fått landet serverat på ett silverfat av FN och Storbritannien. Detta efter att Storbritannien ockuperat Eritrea efter Italien, som dessförinnan koloniserade landet genom att erövra delar av det från kungadömet Etiopien och det Osmanska riket, vilka i sin tur hade kontrollerat delar av landet i nästan 500 år.
Ni fattar, förtryck efter förtryck efter förtryck.
Århundraden av lidande, invasioner, dominans, urlakande och svek som tog slut först efter att revolutionära organisationer, vars medlemmar bestod av män och kvinnor, akademiker och bönder, som idag är de gubbar och gummor som säljer bakelser på den eritreanska kulturfestivalen, rev och bet sig fria. Många av dem stod en gång i tiden sida vid sida, med vapen i hand, med just Isaias Afwerki.
Hos lojalisterna är detta folkminne enormt starkt.
Idén har svetsats in i deras eritreanska identitet och blivit den kanske mest avgörande delen av kulturarvet.
Därav den tidigare nämnda symboliken kring friheten, styrkan och kampen mot förtryck. Lojalisterna genomsyras av nostalgi, kanske till och med regression; en oförmåga, alternativt ovilja, att gå vidare.
För dem – även de som inte bär skygglappar för Eritreas icke-existerande demokrati – är EPLF och den efterföljande regimen anledningen till att de kan säga att de har ett eget land överhuvudtaget, och Isaias Afwerki anledningen till att de för första gången på mer än 500 år får vifta sin egen flagga.
De bristande fri- och rättigheterna upplevs således som ett nödvändigt ont – en bieffekt av ett kritiskt botemedlet. Svallvågor, efterdyningar, från ett gemensamt krafttag som de hoppas kommer att lugna ner sig med tiden, till den grad att utopin Eritrea, som målades upp av grönklädda revolutionärer under 60-talet, äntligen kan blomstra.
De ser sig därför inte som förtryckare, utan som förtryckta, tidigare av ottomanerna, italienarna, britterna och etiopierna, och då, som idag, av de mellanstatliga organisationer som legat på dem med sanktioner och embargon som försvårat utbyggnaden av infrastruktur, folkhälsa och utbildning sedan landets grundande. De menar att de ännu är i processen att göra sig fria, på riktigt. Och de hoppas, kanske naivt nog, att de som ledde frihetskampen en dag faktiskt ska ta dem i mål.
Men de andra, oppositionen, demonstranterna utanför barrikaderna, resonerar precis tvärtom. Deras argument, vilket de har gott om belägg för, är att man istället för att slå sig fri hoppat ur askan i elden. Att man bytt ett förtryck mot ett annat. Att man gått från att plågas av kolonisatörer till att plågas av sina egna ärelystna, krigslystna och korrupta politiker.
Denna skillnad i perspektiv och lidande, dåtid mot nutid, blir särskilt tydlig när man faktiskt observerar de som tenderar att stå på lojalist- kontra oppositionssidan.
De som sett vänner och bekanta straffade och placeras i containerfängelser i bergen för att de delat sina liberala idéer på Facebook
Bland lojalisterna står i större utsträckning 40-, 50-, 60- och 70-talister. De som växte upp i det koloniserade och annekterade Eritrea. De som med egna ögon såg sin frihet och autonomi reduceras till aska. De som direkt påverkades av särbehandlingen, svälten och det polisiära trycket.
De som tvingades krypa runt i bergen på alla fyra för att gömma sig från de etiopiska styrkorna – för att sedan fly landet för att undkomma brandbomber och giftgas.
Bland regimkritikerna står i större utsträckning den yngre generationen.
De som föddes och växte upp i ett självständigt men alltjämt odemokratiskt Eritrea. De som sedan födseln varit utan press- och yttrandefrihet, samt möjligheten att skapa sina egna politiska partier.
De som tvingats in i obegränsad militärtjänstgöring. De som sett vänner och bekanta straffade och placeras i containerfängelser i bergen för att de delat sina liberala idéer på Facebook. De som tvingats fly ett allt mer isolerat och fattigt land, som misslyckats med att erbjuda en dräglig tillvaro och en hoppfull framtid. De som växt upp och hört kampsångerna, sett bilderna från frihetskriget, men som fortfarande drabbas av ett översitteri deras äldre släktingar påstår sig slagit sig fria från.
Sammandrabbningarna på Järvafältet utspelar sig alltså inte bara mellan förtryckare och förtryckta, utan också mellan förtryckta och förtryckta. Hela konflikten är ett praktexempel på koloniseringens konsekvenser.
Våldet är resultatet av oändligt många oförankrade politiska beslut, påtvingade eritreaner av imperialistiska makter, som lämnat generationer av traumatiserade och förtryckta på sätt som går i både arv och cykler, och som blossar upp än idag, bland annat på kulturfestivaler.
