Men sju oscarsnomineringar till ”Belfast” kanske betydde något? Inte för att Oscars­akademins val är en garanti för kvalitet. Särskilt inte då ett riktigt sömnigt filmår (2021) ligger till grund för årets pris­säsong.

 Men en massiv pr-kampanj och ett medialt surr om den relativt tråkige irländske regissören kanske betydde att han äntligen har något personligt att säga? 

”Belfast” utspelar sig 1969 och skildras ur perspektivet av regissörens nio år gamla alter ego Buddy. Han bor med sin pappa, mamma och storebror i ett arbetarklassområde där man går på dass utomhus, alla känner alla och håller varandra om ryggen. 

Branagh målar upp en idyllisk kamratskap med bred pensel, vilken svärtas ned när bråket mellan republikaner ­(katoliker) och lojalister ­(protestanter) exploderar. Upplopp och bombningar förvandlar Buddys familjs kvarter till en krigszon. En konflikt med blodig historia som sedan pågick i 30 år.  

Vi får ingen större fördjupning i orsaken till kaoset, mer än i enstaka nyhetsrapporter. Det är visserligen konsekvent med att bara spegla vad nio­årige Buddy ser. Men det är också en bra ursäkt för att strunta i information som kunde gjort filmen starkare. Åtminstone med en så tydlig brist på visuell flärd. 

 Gäng börjar kasta ut katoliker från området och Buddys pappa som är protestant, utpressas för att välja sida av en lokal gangster. Familjen kämpar med om de ska stanna i Belfast eller fly fältet till England. 

Deras rädsla för dödligt våld är stundtals gripande, och kontrasteras mot familjens ständiga värme och nästan otroliga livsglädje.

 Ett ”dans, skratt och kärlek kan övervinna allt”-budskap blir tyvärr mer än en aning påfrestande i längden.

Skådespelarna bär upp mycket, särskilt Jamie Dornan (från ”Fifty shades of gray”) som den godhjärtade farsan. I värsta kravallerna får även de unga skådespelarna briljera, som då Jude Hill som Buddy förvirrat stjäl tvättmedel under en plundring. 

Men dramat skiftar ton för inkonsekvent och är portionerat i ett slarvigt tempo. Det bränner till ibland, men i slutändan inte tillräckligt ofta för att hålla lågan uppe hela vägen.